Är du en av dem som slösar bort värdefull skrivtid på att gå kurser eller att läsa böcker om skrivande? Sluta. Börja skriva!

Provocerande inledning eller hur? Innan du halshugger mig så ska jag förklara lite mer i detalj hur jag menar. Just nu läser jag en bok som heter ”You were born to… WRITE” av Tom Bird. Den har undertiteln ”Complete your book in 30 Days or Less by Mastering the Inner Game of Writing”.
Den handlar mycket om det som många författare drömmer om – att hitta det där tillståndet där orden bara forsar ur dig och ner på tangentbordet (även om Bird faktiskt predikar att man ska skriva för hand med penna som ytterligare ett sätt att plocka bort alla distraktioner).
Hur var det då med författarkurser och böcker om hur man blir bättre på att skriva deckare, fackböcker eller något annat? Har de inget värde?
Jo, självklart. Men det kan också bli ytterligare ett sätt att prokrastinera (skjuta upp) det som du verkligen brinner för – att skriva. Att läsa en bok om skrivande, eller för den delen en text här på Berättarskolan, får aldrig ersätta din värdefulla skrivtid.
Bird berättar hur han träffat på folk som gått kurser och läst dussintals böcker om alltifrån att konstruera intriger till att bygga trovärdiga karaktärer. Men efter flera år så kämpar de fortfarande för att slutföra den där romanen som de drömt om att skriva.
Om man ska skriva färdigt en bok på 30 dagar som Bird talar om så gäller det alltså att skriva. Och skriva varje dag. (Eller i Birds fall rekommenderar han sex dagar i veckan, vilket jag tror beror på att han ser söndag som en vilodag. Boken innehåller en del religiösa inslag, bland annat hävdar han att det var Gud som gav honom det system han förespråkar i sin bok och som han föreläst om på mängder av universitet och skrivarkurser).

Enligt Bird ska du skriva snabbt. Hastigheten är en nyckel till att frikoppla sig från den logiska delen av hjärnan som vill kontrollera allt. Texterna ska komma fort, minst 1200 ord/timme och gärna över 1500 ord/timme.
Med två timmars skrivtid per dag ger det 2 x 1500 x 6 = 18.000 ord per vecka. Då de flesta böcker är mellan 70.000 och 100.000 ord så kan du då med lätthet slutföra en helt vanlig bok på 4-6 veckor.
Sen tillkommer förstås tid för redigering och finslipning av manuset.

”Tre timmar om dagen kommer att producera så mycket som någon man borde skriva”
(Anthony Trollope).

Sen håller jag inte med Tom Bird om alla råd han ger i boken. Dels blir det lite väl mycket religiösa undertoner stundtals, dels finns det faktiskt fördelar med att kunna sitt ämne innan man börjar skriva. På ett ställe i boken skriver han ”research före skrivandet motsvarar socialt accepterad prokrastination”.
Självklart finns det många tillfällen då man faktiskt måste samla in information och läsa in sig innan man kan börja skriva. DÄREMOT ska man undvika att avbryta skrivandet för att kolla upp en faktauppgift. Istället för att börja googla årtalet då OS hölls i Turin är det bättre att skriva XXXX och fortsätta med storyn.
Vad Bird menar är att alla har en bok (eller flera) inom sig som väntar på att komma ut. Då bygger den ofta på de erfarenheter som du redan skaffat dig. En variant på det gamla temat alltså – ”skriv om det du känner till”.

Nåväl, om du har kämpat i flera år för att skriva den där boken så kan You were born to Write fungera som en spark i baken. Eller den här kortversionen:
1. Ingen annan än du kan se till att boken blir skriven
2. Skriv varje dag, skriv fort och hitta flytet
3. Avbryt aldrig skrivandet för att kolla fakta eller stavning av ett ord
4. Det finns inga patentlösningar – hitta en skrivprocess som passar DIG

Köp boken You were born to Write hos Adlibris

Köp boken You were born to Write hos Bokus

I skrivande stund är boken klart billigast på Adlibris, men det kan ha förändrats då du läser detta.

Superhjältar är ett extremt exempel eftersom de har övermänskliga krafter och kan klara av nästan vad som helst. Inom sagornas och seriernas värld finns otaliga exempel på andra hjältar med styrkor och matchande svagheter. Tänk på Bamse och hans dunderhonung, något som gör att han trots allt är sårbar.

När du skapar karaktärer i dina berättelser behöver det inte handla om superhjältar men man kan tänka på samma sätt. Det finns ett skäl till att deckarhjältar som Kurt Wallander har problem, det gör det lättare för läsaren att, om inte identifiera sig med huvudpersonen, åtminstone känna sympati.

En felfri hjälte som dessutom klarar allt, hur kul vore det? Hur spännande vore det?

Nej, se till att ge din hjälte rejält med svagheter så blir berättelsen både mer spännande och väcker fler känslor hos läsaren.

Omvänt kan man tänka på att antagonisten (skurken), om det nu finns en sådan i boken, också har en del positiva egenskaper. Någon som är rakt igenom ond blir ganska platt i slutändan.

Samtidigt är det bra med originella brister. Vi har redan en hel hög poliser med alkoholproblem beskrivna i olika deckare. De kan ju ha andra brister som ställer till det för dem och gör deras jobb och liv till en större utmaning. Utöver att de ställs mot en jobbig antagonist. Fundera över om du känner någon som har en svaghet som påverkar dem och använd det på din huvudperson.

Ju större styrkor hos hjälten (även kallad protagonisten), desto större svagheter krävs det kan man säga.

Har du några bra exempel på hjältar med svagheter från dina favoritromaner? Eller skurkar med positiva sidor? Bidra med dem i kommentarerna nedan.

Fotnot: En huvudperson eller protagonist är den centrala personen i en bok eller film, kring vilken verkets handling utspelar sig. Ordet protagonist kommer från grekiskans proto (tidig) och agonistes (tävlare, kämpe) och betecknade ursprungligen den första rollfigur som kom in på scenen.
Huvudpersonen drivs vanligen av en god vilja och är berättelsens hjälte. Huvudpersonen är den person som har antagonisten, om en sådan förekommer, som motståndare. Handlingen drivs ofta framåt av att huvudpersonen stöter på hinder av olika slag, varav antagonisten kan vara ett. Det är hos huvudpersonen som den största delen av läsarens sympati och identifikation skall ligga. (Källa:  wikipedia)

Därför skickade jag inte runt mitt manus till olika förlag. Däremot anlitade jag en författarcoach/lektör som gav mig feedback på hur jag kunde förbättra manuset. Jag tog hjälp av bekanta med korrekturläsning (till bok två valde jag en professionell korrekturläsare).
Jag har samlat på mig en hel del erfarenhet av egenutgivning och får därför många frågor från andra som funderar på att ge ut sina böcker på egen hand. Nu tänkte jag lite snabbt här ge exempel på några saker som man behöver tänka på.
Men det är en hel del, så mycket att jag hösten 2010 skrev en bok tillsammans med Ann Ljungberg och Lars Rambe som heter “Lyckas med bokutgivning – handfasta råd från framgångsrika egenutgivare”.

Den här artikeln blir därför ett försök till sammanfattning av 240 sidor på några tusen tecken…

Lektör/redaktör – alla förlag har redaktörer som bearbetar manuset före utgivning. Många författare får skriva om stora delar av sina böcker. Ta bort och skriva till scener och ibland rentav karaktärer för att boken ska bli bättre. Här krävs proffs, inte släkt och vänner. Det kostar några tusenlappar men är värt desto mer eftersom det kan utveckla dig som författare och inte bara det manus du jobbar med just nu.

Korrektur – det är irriterande med stavfel eller rena skrivfel i en bok. Och man kan inte korrekturläsa sin egen text. Har du en nitisk svensklärarinna i bekantskapskretsen kanske hon kan hjälpa dig. Annars är det återigen något för proffs. Även detta kostar ett par tusenlappar och uppåt, beroende på hur lång boken är. På min första bok använde jag inte professionell korrekturläsare, däremot på min andra bok.

Layout - en bok måste vara snygg för att sälja. Det krävs kunskaper i typografi för att den ska bli lättläst och ett säljande omslag för att synas. Jag har själv jobbat som layoutare på tidning under ett par år och har därför grundläggande kunskaper. Därför gjorde jag layouten själv. Har du inte kunskaperna försök hitta någon som har. Att anlita ett proffs kostar från ett par tusenlappar och uppåt. Men du kan också prova att hitta någon jobbar med det men har lust att hjälpa dig på kvällstid för ett kompispris.

Tryckning – även om det finns mycket att tänka på är detta egentligen en enkel del. Huvudvalet är om du ska investera 15-30.000 kr i att trycka en större upplaga eller välja POD (print-on-demand). Jag valde POD för min första bok, just för att slippa hantera ett lager. POD innebär ett högre styckpris per bok vilket gör din bok dyrare för läsaren att köpa, men samtidigt behöver du inte ligga ute med pengar och startkostnaden är nästan noll. Hos Publit, där jag tryckte, betalar man ca 70 kr/exemplar och 495 kr i startavgift.
(Förresten: med vår bok medföljer en kupong som ger 250 kr i rabatt ifall man väljer att trycka via Publit, det betalar nästan vad boken kostar att köpa!)

Försäljning & distribution – folk köper böcker där de köper böcker. Det är bra att sälja via sin hemsida men faktum kvarstår att en tredjedel av alla böcker köps i nätbokhandeln och en stor del av resten via fysiska bokhandlare. För egenutgivare är det framför allt nätbokhandlarna som är viktiga, och självklart din lokala bokhandel. Kör du POD-vägen så ordnar ofta tryckeriet distributionen åt dig. Om du väljer att trycka en större upplaga så måste du lösa lager (garaget?) och packa och skicka själv. Det kan vara kul i början men i längden så är det inget man vill hålla på med som författare. Det finns dock många företag som inte gör något annat än att packa och skicka varor. Problemet är att det ofta krävs en viss volym (försäljning av din bok/böcker) varje månad för att täcka de fasta kostnaderna.

Marknadsföring – den del som de flesta glömmer men som verkligen avgör om du når 50 eller 50.000 läsare. Du kan lägga hur mycket tid som helst på detta. Bearbeta tidningar och annan media för att få dem att skriva om dig och din bok. Men även att synas i andra sammanhang, exempelvis genom att åka ut och hålla föredrag och signera din bok. Det här är en kul del, om än tidskrävande. Som egenutgivare gäller det att vara kreativ, våga prova allt.

Ja, det här var bara några korta saker att tänka på ifall man vill ge ut sin bok på egen hand. Desto mer finns att läsa i boken “Lyckas med bokutgivning” av Sölve Dahlgren, Lars Rambe och Ann Ljungberg där vi bland annat bjuder på flera exempel på framgångsrika egenutgivare. Det finns faktiskt flera stycken som sålt inte bara tusentals utan i vissa fall miljontals böcker – utan att ha ett stort förlag i ryggen. Du kan köpa boken direkt från vårt förlag.

Har du frågor eller funderingar, ställ din fråga nedan så försöker jag svara!

Skulle en och samma person uttrycka sig så här:
- Megacoolt. Så jävla fett alltså, jag är helt impad.
- Extraordinärt! Helt obeskrivlig känsla, jag måste säga att jag är imponerad.
Dialogen är en viktig pusselbit när du bygger upp dina karaktärer.

Dialog. Det handlar om mer än att stapla pratminus i rask takt (eller att välja mellan citattecken och talstreck). Rätt använd kan dialogen faktiskt hjälpa till att visa läsaren vilka personerna i berättelsen är.
Det du säger visar vem du är – i alla lägen. Det är precis likadant med karaktärer i en novell eller roman. Även om man inte kan använda talspråk rakt av i skrift så måste man ändå låta sig inspireras av hur vanligt folk snackar.
Fundera på skillnaden mellan dessa båda.
- Megacoolt. Så jävla fett alltså, jag är helt impad.
- Extraordinärt! Helt obeskrivlig känsla, jag måste säga att jag är imponerad.
Vilken bild får du av personerna som uttrycker sig på dessa sätt? Känns den första möjligen lite yngre än den andra? Kanske kan man ana att nr 2 är lite snobbigare, eller möjligen mer beläst?

Det är väldigt lätt hänt att man använder sitt eget personliga ordval när man sätter ord på vad karaktärerna i berättelsen säger till varandra. Om du kan lyckas väva in mer av karaktärernas personlighet och bakgrund i ordvalet så kommer du att vinna mycket.
Då kan du genom dialogen också ge läsaren en bild av karaktärerna och slippa vara övertydlig genom att skriva ”Karlsson hade ett grovt språk och använde ofta svordomar.” Det kan lätt visas via dialogen genom att flitigt använda svordomar när Karlsson pratar. Likaså kan man visa om någon har ett torftigt ordförråd, eller har svårt att hitta rätt ord, via dialogen.
Eller varför inte visa om någon är positiv eller negativ? Hur uttrycker sig en genom-positiv person? Alla har vi väl träffat någon som alltid är uppmuntrande? De sprider superlativer omkring sig när de ska beskriva något. ”Det var fantastiskt inspirerande, underbart trevligt, lysande, oemotståndligt”. Den som inte är lika positiv kanske använder sig av ord som ”Det var bra. Helt okej. Jo, det var väl ganska trevligt.” eller rentav negativ ”Äh, värdelöst. Det gav mig ingenting. Jag hade hört allt redan. Bortkastad tid.”

Ett annat sätt är att se hur man uttrycker sig i olika situationer. Vi pratar om grodor som hoppar ur munnen. Helt enkelt folk som pratar först och tänker sedan (eller än värre – inte förstår om de uttryckt sig plumpt och förolämpat sina medmänniskor).
Att skriva dialog är kul och det blir bra tempo i berättelsen. Men se till att det inte bara är sida upp och sida ner med folk som pratar. Det krävs handling/action för att det ska bli underhållande i längden. Dessutom gäller det att med jämna mellanrum hjälpa läsaren med vem som sade vad – något som blir lättare att hålla reda på om varje person har sin unika röst.
Men det skadar inte med ett extra ”sa Esmaralda” här och där.

Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.

Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.
Kraven är höga på slutet. Det är då de där överraskande händelserna ska kasta läsaren mellan hopp och förtvivlan under några meningar eller sidor innan allting landar. Oavsett om det är ett lyckligt eller fasansfullt slut så måste berättelsen trots allt få ett slut.
Du får bara en chans att göra ett första intryck och inte fler att göra ett sista.
En berättelse får inte sluta med en känsla av ”fortsättning följer” om det inte gör det. Det är okej att lämna vissa frågetecken öppna och låta läsaren själv grubbla över slutet. Precis när hjälten pustar ut över att ha undkommit monstret och lämnat det kvar i garderoben, djungeln eller vad det nu kan vara så slutar berättelsen med hur monstret trots allt finner en väg att fly och överleva en säker död.
Det är okej.
Men jag har faktiskt syndat själv. Numera är det väl preskriberat så det kan vara okej att erkänna att jag skrivit en berättelse utan slut. Det skedde på gymnasiet, det var uppsatsskrivning (tror jag det hette då) och vi hade fått ett ark med bakgrundsfakta att utgå ifrån. Det handlade om ett gäng ungdomar som blev strandade på en obebodd ö utanför Irland. Vi skulle skildra de första veckorna.
Jag började bygga upp en story om hur ungdomarna delades i två läger och konflikterna började. Det blev en ganska spännande berättelse men jag insåg snabbt att jag inte visste hur jag skulle avsluta den. Eftersom detta var uppsatsskrivning i storsal på tid så hade vi fått instruktioner om att vi skulle skriva minst 400 ord eller något i den stilen. Längden var inget problem för mig.
Med 30 min kvar hade jag två alternativ: att fundera ut en bra avslutning med knorr eller bara fortsätta skriva. Jag valde det sistnämnda. Berättelsen var ungefär 1400 ord lång och mitt uppe i en riktigt spännande scen där en av ungdomarna precis skulle ta död på fem av sina kamrater. Berättelsen avslutades mitt i en mening med orden ”Hann ej skriva slutet”.
Min lärarinna gav mig en fyra och omdömet ”Du framkallar och tillvaratar spänning mycket bra. Historien hade dock vunnit på färre agerande”.
Bortsett från denna gång har jag annars gjort mig känd för att skriva överraskande och bra slut på mina berättelser.

Här är några knep jag brukar använda som kanske kan vara användbara.
1) Tänk om…
Går att använda oavsett var i berättelsen du befinner dig. Att säga till sig själv ”tänk om han får ett telefonsamtal” eller ”tänk om han blir påkörd” eller något annat och se vart berättelsen tar vägen då. Ju mer man släpper loss fantasin desto bättre, just för att hitta vinklar som du inte såg från början.
2) Tvärtom
Ofta har man en bild av hur berättelsen ska sluta redan när man börjar skriva. Ibland kan det vara nyttigt att testa att skriva tvärtemot detta. Går det att göra en tvärvändning alldeles på sluttampen och överraska läsaren utan att trovärdigheten går förlorad?
3) Enkelhet
Det är inte helt ovanligt att man försöker göra slutet så storslaget som möjligt. Man slänger in alla fyrverkerier och stora ord som man kan komma på för att åstadkomma ett mäktigt crescendo som för evigt etsar sig fast på näthinnan hos läsaren. I själva verket är oftast enkelhet ett minst lika effektfullt sätt att åstadkomma samma sak. Någon av huvudpersonerna som säger något.
4) Alternativa slut
Samtidigt som DVD:n gjorde sitt intåg fick Hollywood möjligheten att skicka med även de alternativa bortklippta slut som allt som oftast produceras till filmer. Det berättas om hur vissa filmer testas på publik innan de har premiär och regissören väljer det slut som var mest populärt. Jag säger inte att du ska gå efter vad läsaren kan tänkas välja. Däremot kan det vara nyttigt att även om du skrivit ett slut du är nöjd med – fundera över alternativ. Påminner lite om råd 1) men med skillnaden att du har ett färdigt slut. Nu kan du experimentera med att låta det sluta annorlunda.
5) Öppet för tolkning
Det finns inget krav på att vara övertydlig. Det måste inte vara glasklart hur berättelsen slutar, ofta är det bara bra om den lämnar en viss öppning för läsaren att tolka vad som händer sedan.

Om ingenting annat funkar, du känner att du fastnar i ditt skrivande och får inte till den rätta knorren. Lägg undan texten i en vecka eller två eller mer och titta inte på den. Sätt dig sedan och läs den på nytt och försök fångas av den och gör som läsaren – spekulera i hur det ska sluta. Skillnaden är att du har chans att göra det som läsaren inte kan – du kan bestämma hur den ska sluta. Det är dessutom ett krav om du inte vill tvingas publicera en berättelse på nätet som avslutas med orden ”Hann ej skriva klart” eller ”Jag vet inte hur jag ska avsluta den”.

Har du några bra knep på att avsluta berättelser? Lämna dem i kommentarerna nedan och dela med dig till andra författare som har svårt att ”göra slut” på sina berättelser.

Så tycker läsarna (saxat från gamla sajten)

# Emma
Saturday, December 26, 2009 11:07 AM
När jag inte vet hur jag ska sluta, brukar jag skriva en mening som skulle kunna vara slutet, men fortsätter sedan på något som är som en uppföljare, en andra bok. När jag är färdig med den andra berättelsen (som då handlar om samma personer och händelser som den första) lägger jag på den där jag slutat den första berättelsen. Då blir den ungefär dubbelt så lång. Sammanfattning: skriv en fortsättning på den första boken i ett annat dokument, och gör det som en uppföljare, och lägg sedan till uppföljaren på den första boken.

Vad är bästa sättet att inleda en berättelse? Hur ska början av en fängslande story se ut? Det är ofta de första meningarna som avgör om du vill läsa vidare eller inte. Den här lektionen i berättarskolan kan vara skillnaden mellan en och tusen läsare.

Det är i de första meningarna som grunden till berättelsen läggs. Det är ingen slump att manusförfattare till filmer som handlar om författare låter sina huvudrollsinnehavare kämpa och slita med just formuleringen av den första meningen.

I filmens värld minns jag två scener som handlar just om författarens startproblem. I “Släng morsan av tåget” spelar Danny DeVito en författare som sliter med den första meningen och inte blir riktigt nöjd när han ska formulera hur natten var då berättelsen tar sin början.

Den andra är “Vem är Forrester?” där Sean Connery spelar en excentrisk författare som bara publicerat en enda bok men som ändå skriver och skriver. Hans tips till den unge man som blir hans lärljunge är att börja med att skriva av en färdig berättelse och sedan låta de egna orden ta över.

Det här är faktiskt ett bra tips. Ett sätt av öva sig på att skriva är att t ex fortsätta på en bok som någon annan skrivit eller kanske bara skriva om slutet om du inte gillar det. Jag minns själv hur jag i barndomsåren skrev en fortsättning på en bok som jag tyckte slutade mitt i. Kanske var det också Roald Dahls avsikt – att sätta igång fantasin hos sina läsare?

Fördelen med att skriva en fortsättning på en färdig bok är att hela persongalleriet finns färdigt. Du behöver inte fastna på detaljer som att hitta på namn och personligheter åt dina karaktärer. Dessutom är du, om du läst en hel bok, inne i den värld som författaren skapat. Du bara lånar den för att låta din fantasi leva vidare.

En ännu snabbare väg (som jag dock inte rekommenderar lika varmt) är att ta din favoritserie på tv (nej, inte Robinson eller Big Brother utan gärna något med mer tyngd i) och skriv ett nytt avsnitt. Faktum är att detta är riktigt stort på nätet och det finns massor av fans som skriver egna berättelser baserade på, framför allt nedlagda men även existerande, tv-serier och filmer.
Gör det som en övning om du har svårt att komma igång.

Om du har egna idéer till en berättelse så ska du inte lägga energi på de perfekta formuleringarna i inledningen det första du gör. Nej, sätt igång och skriv istället. Att slipa på inledningen kan du göra senare.

Så tycker läsarna (saxat från gamla sajten)

# Lillann
Sunday, August 02, 2009 7:53 AM
Tack så mycket för dessa handfasta råd. Jag har letat många ställen efter just detta, och nu äntligen, här fanns det. Nu vet jag hur jag ska fånga läsarens intresse på ett tidigt stadium….tack!

# Anna
Friday, November 13, 2009 11:24 PM
Tack för tipset Jag är ganska ung (14) och jag sitter här och försöker skriva, men vet inte riktigt hur jag ska börja, men nu tror jag jag vet, haha
Den här sidan var väldigt bra! kommer nog besöka denna sida mer än en gång
Tack än en gång!

Det spelar ingen roll hur bra din handling är om inte huvudpersonerna engagerar läsaren – på ett eller annat sätt. I det här avsnittet av Berättarskolan tittar vi närmare på hur man kan skapa intressanta karaktärer. Innehåller även en enkel övning.

Jag ska börja med att säga att det finns inget rätt eller fel när det gäller att beskriva personer i en berättelse, exempelvis en novell. Däremot finns det för- och nackdelar med olika tekniker och genom att förstå dem så kan man välja det som passar varje enskild berättelse – eller dig som författare – bäst.
Som ung lär man sig tidigt att beskriva saker och ting visuellt. Den röda bilen, den blå hatten. Det är inte heller ovanligt att detta längre präglar vårt sätt att beskriva personer i berättelser med meningar som ”Mannen hade brunt hår och svarta glasögon, han var klädd i en svart kostym med svarta skor. Han gick raskt längs Storgatans skyltfönster.”

Det går naturligtvis att bygga på med mycket mer detaljer i beskrivningen ovan för att ge en tydlig visuell bild. Det finns kända författare som jobbar väldigt hårt med detaljrikedom, inte minst Tolkien som i ”Sagan om ringen” kunde ägna sidor åt beskrivningar av ett rum.
Eller också kan man jobba mer effektivt, vilket inte minst krävs i en novell där en person måste tecknas med några få meningar och ändå bli levande. Samtidigt ska man undvika klichéer som ”han var stark som en oxe” eller liknande.
Ett bra tips: plocka fram ett antal böcker ur bokhyllan där hemma med dina favoritförfattare och börja bläddra tills du hittar introduceringen av en ny person i boken. Vilken teknik använder författaren? Ligger fokus på personlighet eller utseende?
Ibland kan effekten ligga i att författaren målar upp en bild av ett utseende som ska få läsaren att koppla ihop det med sina fördomar av denna persons klädsel exempelvis. Allt för att i nästa scen visa hur personen visar sig vara något helt annat än vad det första ögonkastet skvallrar om.

En enkel övning: välj ut tre av dina vänner och försök beskriva dem med max 500 tecken. Det ska vara fullständiga meningar som tillsammans ger en bild av hur han eller hon är som person.
När du känner dig nöjd med dessa beskrivningar så plockar du fram en tidning (gärna ett månadsmagasin) och letar upp ett foto av någon person, kan vara känd eller okänd, och beskriver dennes utseende inklusive klädsel med max 500 tecken.
Nästa steg blir att para ihop de tre vännerna med någon av de beskrivna personerna från tidningen och mixa samman beskrivningarna av utseendet med dem av personligheten så att du nu har tre personer beskrivna med max 1000 tecken vardera.
Du kan nu också passa på att ge var och en av dem ett namn som inte har någon koppling till varken dina vänner eller personerna i tidningen.
Grattis, du har nu skapat tre karaktärer som förhoppningsvis känns levande. Nästa steg blir att skriva en hel berättelse om dem där du drar nytta av deras personligheter och deras utseende genom att låta dem mötas i något sammanhang. Kanske är de släkt? Eller vänner? Eller bara tre främlingar som möts i en hiss, på bussen eller vid en parkeringsautomat.
Låt fantasin flöda.

Enligt traditionen så ska de dominerande karaktärsdragen hos personerna ha betydelse för berättelsens tema. De personer som förekommer i berättelsen har olika stora betydelser för handlingen och delas därför in i huvudroller och biroller.
Huvudrollsinnehavare är antingen protagonister (hjälte/hjältinna eller den person som publiken identifierar sig med) eller antagonister (motståndare som står i huvudpersonens väg).
En fördel för oss som jobbar med det skrivna ordet är att man enklare kan använda sig av inre monolog (tankar) vilket inte blir lika bra på film eller teater.
Generellt sett kan man säga att man ska skriva tillräckligt mycket, inte för mycket, om en persons utseende och egenskaper. Ju kortare berättelse, desto mer kärnfullt. Ibland behövs kanske inte efternamn på huvudpersonerna, i extremfallet inte ens ett förnamn. Författaren måste lämna vissa saker till läsarens fantasi att utforska.
Vissa författare väljer att låta karaktärerna skapa berättelsen genom att fundera över vad som händer när vissa personer hamnar tillsammans i en viss situation. Framför allt i en kortare berättelse kan det vara väldigt effektivt och överraskande.
I en längre berättelse som en roman kan personer förändras alltefter som historien utspelar sig. Framför allt om den utspelar sig över en längre tidsperiod då flera år förflyter från första till sista meningen.
Så sätt fart nu och sätt färg på dina karaktärer!

Fotnot: hur en person talar kan vara en teknik att beskriva personen. Läs mer om hur du använder citat för att bygga en karaktär.

Så tycker läsarna (saxat från kommentarer på gamla sajten)

johanna första ring
# johanna första ring
Saturday, April 18, 2009 9:10 PM
Braaaaaaaa skrivet! älskar denna sida

# Lisa
Sunday, April 19, 2009 2:26 PM
Jag tycker att det är bra skrivet, och själv brukar jag göra typ samma övning som var med här. Fast jag brukar göra det på bussen, en person som sitter lagom långt bort för att inte uppfatta att man tittar på den. Sen beskriver man personen. Det är askul! :):)

# sara
Friday, October 09, 2009 5:00 PM
Härliga tips, jag har också många tips på hur man ska utveckla sitt skrivande på min blogg: www.mywork.blogg.se

/S

Varför använder vissa författare citattecken (även citationstecken eller väldigt fokligt snuffar) och andra talstreck (vilket bland journalister ofta kallas pratminus) i sina texter?
Det slog mig en dag i en bokhandel och jag började bläddra i böcker av en mängd författare för att se om jag kunde se något mönster i vem som använder vilken. Kunde det vara så att före detta journalister är hetast på talminus?
Båda varianterna förekommer bland svenska och utländska bestsellerförfattare. Jan Guillou använder citattecken men Liza Marklund kör talstreck, för att nämna två exempel.
För den ovane kan nog talstreck uppfattas som mer lättläst, det är exempelvis vanligt i barnböcker. Jämför de två meningarna:

– Johan är inte klok, sa hon.
”Johan är inte klok”, sa hon.

Ingen större skillnad i läsbarhet, talstrecket gör att man ser var pratet börjar men med citattecken ser man tydligare var det slutar. Speciellt om man låter pratet fortsätta:

– Johan är inte klok, sa hon. Jag begriper inte hur han tänker.
”Johan är inte klok”, sa hon. ”Jag begriper inte hur han tänker.

Om man jämför dessa båda meningar så blir den första mer otydlig. Är det som kommer efter punkten verkligen ett fortsatt citat eller en tanke? Det är nästan så att man måste lägga det på en egen rad för att det ska bli tydligt.
– Johan är inte klok, sa hon och tillade:
– Jag begriper inte hur han tänker.

Sedan finns det ju omvänt nackdelar med att använda citattecken. Tänk dig dessa:
– Jag hörde att hon sa ”det spelar ingen roll”, sa Karsten.
”Jag hörde att hon sa ‘det spelar ingen roll’”, sa Karsten.

Inte helt lättläst när det enkla citattecknet hamnar intill det dubbla.

En del hävdar att citattecken innebär att det är ett exakt ordagrant citat medan talstreck är något lösare, ungefär som i journalistiken där ”citaten” så gott som alltid är omformulerade men ändå ska betyda samma sak som vad den intervjuade sagt när det inleds med ett pratminus.
Men i en roman borde väl allt som sägs vara ordagrant? Eller?

Hos Språknämnden läser jag ”tankstrecket också pratminus, replikstreck, talstreck eller anföringsstreck. Benämningen talminus förekommer också, men är mindre vanlig.”

Så vad är bäst? Svaret måste bli att det är en smaksak. Det finns faktiskt vissa författare som väljer inget av alternativen och helt struntar i att sätta ut citattecken eller talstreck. Det verkar vara en dålig väg eftersom det blir väldigt svårt att veta vad som är dialog, tankar eller löpande text. Men det kan tydligen också vara framgångsrikt, nobelprisvinnande författarinnan Elfriede Jelinek använder använder sig av kolon för att markera när någon börjar prata. Ofta är det dock omöjligt att avgöra var citatet slutar och det gör berättelsen onödigt svårläst. De flesta av oss vill undvika att vara svårläst i onödan.

Dock: vad du än väljer så se till att det är konsekvent genom hela berättelsen. När man läst ett par sidor så funderar man inte längre över om författaren avänder pratminus eller citattecken.

Lämna gärna exempel i kommentarerna på vilka kända författare som använder vilken typ av tecken för att markera dialog.

Fotnot: Istället för våra citattecken (” ”) förekommer även « », framför allt i böcker på spanska, portugisiska.

Fotnot 2: Jag vet att jag ovan använt bindestreck/minustecken istället för det långa tankstreck som normalt ska användas som talstreck. Det är något man ser oftare på webben eftersom det är krångligare att få fram det långa strecket. Det kan vara ett skäl att välja citattecken.

Läs mer om citationstecken och tankstreck på Wikpedia.

Dessa kommentarer fanns på den gamla sajten till artikeln:

# Vitvarg
Monday, May 18, 2009 1:33 PM
J. K. Rowling använder citattecken i sina böcker om Harry Potter. Det tycker jag är det bästa sättet att visa att någon pratar.
I en tidning fanns det en följetong där man inte använde något tecken alls, så jag fick läsa om samma mening flera gånger för att förstå om det var en dialog eller inte, och det var bara krångligt. Så den delen av tidning hoppade jag över.
Bra skrivet!

# Eric
Thursday, June 18, 2009 11:07 AM
Det beror ju helt på känslan i texten och historien i sig. Tolstojs texter skulle se helt fel ut om han skulle ha citattecken, som ger ett modernare tempo. Talstrecken ger en långsammare berättarton med en känsla av just berättelse. Citattecknen ger en snabbare rytm med en mer reportagekänsla i berättelsen.

# Författare
Tuesday, July 28, 2009 10:05 PM
Vitvarg: du kan inte blanda in JK Rowling i detta, då hon inte skriver på svenska. Möjligen kan du nämna att den svenska översättaren valt att göra som Rowling, och använda citattecken.

Själv tycker jag att talstreck är det korrekta sättet att skriva dialog på svenska.

# Caisa
Thursday, July 30, 2009 10:01 AM
Jag har läst flera olika utgivningar utav J.K Rowlings böcker. Pocketböckerna verkar innehålla citat, medan de övriga böckera är talstreck.
Eric har redan sagt mina ord.