Om du tänker skriva en roman så gör du klokt i att först skaffa dig en tydlig bild av de viktigaste personerna i boken, dina huvudkaraktärer eller huvudrollsinnehavare. Det gäller både hjältar och skurkar och andra som har framträdande roller på något sätt.
Man brukar få rådet att göra en psykologisk profil på dem, beskriva deras utseende och personlighet och relationer till andra personer i boken. Ibland kan det kännas svårt och krångligt. Då kan man ta till intervju-metoden istället.

Låtsas att du är journalist

Intervju-metoden, som jag kallar den, bygger på att du låtsas att du är journalist och ska skriva en lång artikel om din huvudperson. Därför gör du helt enkelt en intervju med honom eller henne och ser till att ställa frågor om allt som du kan tänkas vilja veta, eller behöver veta. Sedan skriver du ihop det hela till en artikel, inklusive en rejäl faktaruta där man får veta de där klassiska sakerna som brukar stå när de intervjuar kändisar:
födelsedatum och födelseort
familj
Utbildning
Karriär (om personen är vuxen alltså)
Fritidsintressen
Favoriträtt
Idoler:
Ja i den här listan, här kan du fylla på med allt möjligt egentligen. Även om vissa saker kan verka rätt ovidkommande, som exempelvis favoriträtt, så kan de komma till nytta när du sedan skriver romanen. Tänk dig att du gör intervjun innan romanen börjar, den ska alltså inte handla om det som personen råkar ut för under själva romanen.
Om du vill kan du istället göra en separat artikel som en intervju EFTER att huvudpersonen genomlidit allt du utsatt honom/henne för i boken. Men ska du ha nytta av det ska du göra även det innan du skriver själva romanen.

Ställ frågor om det du vill veta

Jag själv har ju jobbat som journalist i snart 20 år så för mig är det rätt naturligt att göra en intervju med en huvudperson. Men för dig som aldrig gjort det så är nog den vanligaste frågan jag får angående detta: vad ska man fråga?
Ja, vad vill du veta?
Ställ frågor som gör att du får en bättre bild av personen. Ett bra tips (som gäller även om du ska göra en vanlig intervju) är att ställa öppna frågor, dvs sådana som aldrig kan besvaras med ja/nej. Det är bättre att byta frågan “Hade du en lycklig barndom?” mot frågan “Berätta lite om din barndom?”.
Andra intressanta frågor kan vara “Hur tror du att andra personer skulle beskriva dig?” eller “Vad är det viktigaste i livet för dig?”.
Bra frågor är de som ger konkreta svar men indirekt även en bild av personen. Som att fråga en kvinnlig huvudperson “Hur mycket pengar lägger du på kläder varje månad och hur många skor har du?”. Ett svar där kan visa om det är en modemedveten citykvinna eller någon som föredrar joggingbyxor och gummistövlar eftersom hon bor på en enslig gård.

Så vad ska du använda den här artikeln/intervjun, som du gjort med din huvudperson, till? Jo, den blir ditt uppslagsverk under själva skrivprocessen. När du ställs inför en situation då du exempelvis behöver veta något om huvudpersonens barndom eller rentav vilken maträtt han gillar bäst – då ska du gå tillbaks till artikeln och hitta svaret där – istället för att hitta på det under skrivprocessen.

Spelar det någon roll? Ja, visst kan man hitta på under skrivprocessen. Det behöver man alltid göra. Men när man nästa gång ska leta rätt på exempelvis vilken favoriträtt Kalle nu hade – då är det enklare att göra det i intervjun med honom än att försöka hitta den där scenen där det nämndes i ett citat…

Hur lång ska intervjun med min huvudkaraktär vara?

Det är upp till dig. Ju mer framträdande roll en person har, desto längre intervju eftersom du gärna vill veta mycket mer om honom/henne. Men det kan räcka alldeles utmärkt med 2000-3000 tecken plus en faktaruta om du får med allt viktigt där. Har du en enda huvudkaraktär kanske intervjun bör vara betydligt längre och mer djuplodande. Tänk Dagens Nyheter för huvudpersonen och Aftonbladet på sidokaraktärerna.
När jag skrev min första roman “InnebandyPiraterna – Första säsongen” så gjorde jag väldigt korta personporträtt på vissa spelare. Lite för korta insåg jag i efterhand och det var då jag kom på intervju-metoden.
Samtidigt så är intervjun du gör inte statisk. Du kan mer än gärna tillfoga faktauppgifter i den ifall du kommer på att du behöver veta något under tiden som du skriver själva berättelsen. Plötsligt kanske du kommer på att Josefin inte har något körkort. Då kan du gå tillbaks och lägga till det i personporträttet.

Andra artiklar på Berättarskolan.se om att skapa karaktärer:
Låt dina huvudpersoner säga vem de är
Skapa livfulla karaktärer

Svar: Nej.

Frågan är förstås vad man vill med sitt skrivande. Man kan skriva helt och hållet för nöjes skull, alltså för sin egen skull. Ett bra exempel är dagboken, en enkel form av terapi där man kan sortera sina tankar vid dagens slut genom att skriva ner dem i sin dagbok.
Men ganska snabbt inser man att även en så enkel form kräver disciplin och mål. Att skriva varje dag blir viktigt, en dagbok där man bara sporadiskt skriver blir helt enkelt inte lika tillfredsställande. Tror jag.

Om man inte sätter några mål för sitt skrivande så är det lätt att det blir just ingenting av det mer än hundratals påbörjade men aldrig avslutade berättelser. Den där romanen som man så gärna vill skriva blir aldrig färdig oavsett hur många år som går, kanske får den istället sällskap av fler ofärdiga. Det finns alltid gott om ursäkter, andra saker som tar uppmärksamheten.

Klassiska enkla metoder handlar om att avsätta en viss tid varje dag, jag har exempelvis skrivit om 23-minutersmetoden men även om disciplin för att skriva.

Men även om du använder dessa så behöver du sätta mål och deadlines. Om vi för ett ögonblick lämnar vår underbara värld av bokstäver, ord och fantasivärldar (det är väl ändå det som de flesta av oss skriver om?) och går över till managementlitteraturen så hittar vi metoden SMART som används för att sätta mål.

Det handlar om att mål ska uppfylla fem kriterier som bildar ordet S-M-A-R-T:

1. Specifika – vad är det du ska skriva? Är det en novell, är det en roman? Är det kanske bara ett synopsis eller en färdig berättelse? Vilken berättelse är det du vill skriva? Kanske är det här ett bra läge att sammanfatta storyn i två meningar.

2. Mätbara – går det att mäta när du uppfyllt målet? Ska du skriva en roman på 100 000 tecken eller på 500 000 tecken? Är det ett färdigt manus? Är det en utgiven bok? Är det ett utkast?

3. Acceptans – det här är förmodligen enklare när du sätter dina egna mål än om du ska övertyga medarbetare om dem. Kanske behöver du familjens acceptans?

4. Realistiska – visst är det möjligt att skriva en hel roman på mindre än en månad. Nawrimo är ett projekt där man ska skriva 50 000 ord på en månad (november varje år). Det är absolut realistiskt (1667 ord/dag), men kanske inte för vem som helst när som helst. För någon är 500 ord om dagen realistiskt, för andra kanske 250 ord är mer realistiskt. Det är alltid roligare att överträffa målen. Ibland talar man om trygghetsmål, realistiska mål och barriärbrytande mål.

5. Tid - sätt en tidpunkt då ditt projekt ska vara klart, en deadline som vi ofta pratar om. Här finns en psykologisk effekt som tvingar oss att spurta och anstränga oss för att bli klara i tid. Om tidpunkten är för vag (jag ska skriva klart boken ”i sommar” eller ”i år”) är risken stor att det aldrig blir klart. Var går gränsen mellan höst och vinter?

Sådär, nu är det dags att sätta smarta mål för ditt skrivande. VAD är det du vill slutföra? Är det ett så stort projekt som en roman kan det vara bra att bryta ner det i delmål, exempelvis genom att använda Snöflingemetoden.

Även om vi alla älskar att skriva så är vi ju också extremt kreativa, vilket gör att vi har lätt för att hitta på ursäkter till varför vi inte hinner skriva just nu, i detta ögonblick. ”Ska bara” som Alfons Åberg säger…

Planering av sitt skrivande kan vara kul på precis samma sätt som planeringen av en långresa på semestern kan vara. Skapa förväntningar så att du längtar efter att genomföra nästa etapp på resan mot att fullända berättelsen. Det häftiga är ju att du när du nått målet kan dela din resa med andra och sedan börja planera för nästa.

Vilka mål har du med ditt skrivande? Har du använt någon annan metod för att bli färdig med en roman eller en novell?

För ett par år sedan skaffade jag min första anteckningsbok speciellt för skrivandet. Faktiskt av samma sort som Hemingway använde – en Moleskine. Nåja, nu använder jag faktiskt mest andra anteckningsböcker.

När jag startar ett bokprojekt så tar jag en helt ny anteckningsbok och använder denna för att skriva ner alla tankar och idéer kring just den boken. Gärna en lite finare anteckningsbok med läderpärmar och ett resårband som kan hålla ihop den. Efter ett tag tenderar det nämligen att bli en del lösblad i den där anteckningsboken. Utskrifter på färdiga kapitel som ska korrläsas, utskrifter från internet med faktauppgifter som samlats in under research.

En del av de här anteckningsböckerna blir liggande i hyllan, halvfyllda. Böcker som inte vill skrivas klart – just då, tänker jag.

Jag har också några anteckningsböcker som är fyllda med lösryckta idéer. Du vet den där typen av idéer som dyker upp i duschen eller när du vaknar mitt i natten och tänker: det här skulle kunna bli en roman eller i alla fall en novell. Det viktiga är att få ner det på pränt, inte bara låta det ligga kvar som en idé i huvudet för då kommer den att försvinna igen. Att datera dem kan vara både bra och kul.

Det händer att jag sätter mig och bläddrar igenom alla de här idéerna. En del känns mindre bra, andra är sådana som jag en dag kommer att göra någonting av. Ibland föder de andra, nya idéer. Men alla är delar av en skatt, en samling av frön till fantastiska berättelser.

Varför är det då viktigt med att göra det här i anteckningsböcker? Jo, tidigare gjorde jag det på närmsta papper som fanns inom räckhåll. Jag har en pärm med sådana idéer, en massa lappar samlade i plastfickor och några A4-sidor som jag slagit hål i och satt in i pärmen.

Det funkar också, men risken är betydligt större att den där lappen hinner försvinna in i en hög med papper som slutligen landar i papperskassen med tidningar som ska till återvinning. En anteckningsbok har mindre sannolikhet att försvinna. Och ju finare anteckningsbok, desto mindre benägen blir du att själv slänga den.

Så om du vill bli författare. Skaffa dig en anteckningsbok.

Hur ser din anteckningsbok ut? Eller föredrar du post-it-lappar? Berätta i kommentarerna nedan.

Fly in i verkligheten, ja det kan man nog kalla det när man som författare börjar surfa omkring på nyhetssajter istället för att fokusera på den fantasivärld där din skönlitterära berättelse äger rum. Med internets hjälp är det enkelt att surfa iväg på en resa världen runt och hitta den ena spännande, engagerande, intressanta artikeln efter den andra. Och timmarna går.

Ibland kan man tycka att det måste ha varit enklare på Hemingways tid. Utan tv-apparater och definitivt inget internet. Och än mindre några sociala medier som Facebook där man kan småprata och läsa vad alla vänner pysslar med samtidigt som du sitter framför datorn och försöker skriva.

Men å andra sidan så jobbade man hårdare och längre förr i världen. Vi lever trots allt ett lyxliv i vår del av världen. Fem dagars arbetsvecka och för de allra flesta inte mer än 40 timmar. Dessutom flera veckors semester helt utan jobb!

Och om vi vill göra research i ett ämne så öppnar vi google och klickar oss vidare. Väldigt mycket fakta går att hitta inom loppet av några minuter, där Hemingway och hans samtida kollegor tvingades åka till ett bibliotek och ägna timmar åt att leta igenom en bråkdel så mycket material för att hitta en faktauppgift.

Dessutom – om de skulle försöka hitta något som de själva skrivit så var de tvungna att bläddra igenom det. Idag kan vi helt enkelt söka igenom de digitala filerna på hårddisken för att dubbelkolla vad vi kallade den där damen i den tredje boken som nu ska dyka upp i den sjunde.

Så i slutändan handlar det om disciplin. Att stänga av tv:n, stänga fönstret med Facebook, ignorera nyhetssajterna och återvända till fantasivärlden som ditt pågående alster utspelar sig i. När du skriver så skriver du. När du gör research så gör du research. Och när du surfar på nyhetssajter så flyr du in i verkligheten.

Svaret är att idag är det inte speciellt lätt att få en novell publicerad. De som köper in allra mest noveller är veckotidningarna (Allers, Hemmets Veckotidning, Allas, Året Runt, Hemmets Journal). Tillsammans köper de sannolikt in 300-400 noveller per år, vilket är en hel del.
Men samtidigt är det inte speciellt mycket om man tänker på den konkurrens som finns. Nu vill jag inte sänka dina drömmar men det finns tusentals hoppfulla författare som skriver noveller. Många av dem hoppas förstås bli publicerade.

Men man ska vara medveten om att noveller och följetonger i veckotidningarna följer en viss mall. Vilken? Ja, det är bara att läsa några av de senaste numren av valfri tidning så får du snabbt en känsla för vad som gäller. Det finns till och med kurser i att skriva följetong för veckotidningar. Jenny Bäfving (som håller i kursen och dessutom skrivit mycket till veckotidningar) säger i intervjun:

Även andra tidningar köper in noveller. Dock inte alls i samma omfattning, framför allt eftersom de inte utkommer lika ofta. Dessutom är det få månadstidningar som publicerar noveller regelbundet.

Det vanligaste är då att det sker genom att de arrangerar en novelltävling. Därmed blir den tuffa konkurrensen ännu tuffare eftersom novelltävlingar dessutom stimulerar och uppmuntrar andra att börja skriva en novell. Och till en tävling är det oftast bäst att skriva en ny novell som är speciellt anpassad efter tidningen och tävlingens tema.

Vad ska jag då göra med mina noveller i byrålådan? Jag tycker du ska publicera dem själv. Om du inte redan har en blogg så skaffa en. En blogg behöver inte betyda att man dagligen ska skriva om vad man har för kläder eller vad man tycker om saker och ting. Man kan även använda en bloggplattform för att publicera sina skönlitterära alster.

Men om jag har publicerat min text på nätet – då blir den ju automatiskt diskvalificerad från att delta i novelltävlingar eller bli publicerad i novellsamlingar?
- Ja, det stämmer. Men det är en risk jag tycker det är värt att ta, alternativet är ju att novellen ligger kvar i byrålådan – eller mer troligt på hårddisken. Oläst. Som nämndes ovan så krävs det nästan alltid en nyskriven novell till olika tävlingar ändå. Och detsamma gäller ofta novellsamlingar. Det är faktiskt sällan man kan gräva i sitt arkiv och leta fram en novell som ska passa in på en tävling, det är bättre att skriva nytt.

En viktig fråga: vad var viktigast för dig – att novellen blir läst eller att du får betalt? Jag vågar påstå att de allra flesta vill bli lästa. Självklart vill man gärna ha betalt, men om ingen har läst det du skrivit så lär du inte få det heller.

När du väl bestämt dig för att ta steget att publicera dina noveller så finns det två vägar:
1) Lägga ut novellen på någon skrivarsajt som poeter.se, veckansnovell.se eller sockerdricka.nu (det finns säkert fler som jag glömt, tipsa gärna i kommentarerna).
2) Skaffa en egen blogg och lägg ut dem där.

OBS! Om du har skrivit en novell som du tror kan passa till veckotidningarna eller någon annan som publicerar noveller, kontakta dem och skicka in den. Då kan du vänta tills den blivit refuserad (eller kanske antagen?) innan du publicerar den själv på nätet. Om en veckotidning köper in novellen så kräver de sannolikt ensamrätt under en viss tid (1-2 år) innan den får publiceras på nytt. Det inkluderar ofta även din egen webbsajt.

Även om skrivarsajterna har fördelen att de samlar många som är intresserade av att skriva så skulle jag ändå rekommendera alternativ 2. Du får då full kontroll över dina texter och en bättre möjlighet att ”bygga en egen författarplattform på nätet”, ifall du i framtiden vill satsa på skrivandet som ett yrke. Så har jag valt att göra med en sajt som samlar Berättelser av Sölve Dahlgren.

Innan du lägger ut din text på nätet så bör du göra en ordentlig korrekturläsning av novellen. Läs dels igenom den själv och leta stavfel, meningsbyggnadsfel eller konstigheter som luckor i berättelsen. Om du känner någon som är duktig på svenska språket och rättstavning så låt gärna honom/henne läsa den också. Det är bara så att en berättelse fylld av stavfel gör att färre orkar läsa hela din novell.

Nästa tips är att skriva – tänk på att det går snabbt att skriva en novell. Skriv fler noveller. Publicera dem. Tipsa familj och vänner om att du skrivit och skicka dem länken. Du kommer säkerligen att få kommentarer av några. Med hjälp av Facebook eller andra sociala nätverk kan du sprida dem till en ännu bredare massa. Träning ger färdighet och du är bättre förberedd när du hittar en novelltävling att delta i.

Och läs andra författarbloggar och deras noveller. Lämna en kommentar med konstruktiv feedback och en länk tillbaks till din egen sajt så kommer du att hitta nya läsare och få ny input.

Har du några tips på tidningar som köper in noveller? Tipsa andra i kommentarerna nedan.

Det här är en bearbetad och förkortad översättning av en riktigt bra artikel om The Snowflake method, eller på svenska Snöflingemetoden. Det handlar om hur man skriver en roman på enklaste sätt.

Det är en väldigt lång och informativ artikel som jag försökt sammanfatta nedan, med fokus på de tio steg som nämns. Har även gjort tidsuppskattningar räknat i timmar, delvis utifrån mina egna erfarenheter från skrivandet av romanen InnebandyPiraterna.

1. Skriv en sammanfattning av romanen i en mening. (1 h)

2. Utöka sammanfattningen till ett stycke. Få med de stora katastroferna, typ akt 1-3. Första katastrofen i slutet av akt 1, den andra i mitten av akt 2 och den tredje i slutet av akt 2. Och i akt 3 knyts alls samman och löses. (1 h)

3. Storyline för varje karaktär i boken (1 h/karaktär)

4. Utöka varje mening i det sammanfattande stycket till ett eget stycke. När du gjort detta har du ett synopsis på hela boken. (3-4 h)

5. Skriv en 1-sidig beskrivning av varje huvudkaraktär och en halvsida om varje bikaraktär. (5-20 h)

6. Utöka ditt 1-sidiga synopsis till ett 4-sidigt synopsis. (30 h)

7. Utöka personbeskrivningarna till fullständiga faktablad med allt som finns att veta om en karaktär. Födelsedag, beskrivning, historia, motivation, mål etc. Och viktigast – hur karaktären kommer att förändras. (20-100 h)

8. Ta ditt 4-sidiga synopsis och gör ett kalkylark där du listar samtliga scener i boken. En kolumn för POV (point of view) karaktär. En bred kolumn om vad som händer, och ev några andra kolumner med en uppskattning av hur långt du tänker skriva i sidor/tecken/ord. Det gör det enklare att flytta runt scener. Slutligen lägg till en kolumn för att arrangera scenerna i kapitel. (15 h)

9. Ta varje rad från kalkylarket och utveckla scenerna, skriv ner idéer till dialog, allt du kommer på som anteckningar. (Detta steg är valfritt, kan hoppas över). (150 h)

10. Sätt igång och skriv romanen!

Totalt: 200-300 h.

Under processens gång kommer man flera gånger att gå tillbaks till tidigare steg för att rätta till saker som man kommer på. När du lär känna dina karaktärer kommer de att påverka historien på olika sätt. Och det är bättre att göra dessa ändringar tidigt än att göra det när hela första utkastet är färdigskrivet. Något man inser när man gjort det en gång.

Lycka till!

Skulle en och samma person uttrycka sig så här:
- Megacoolt. Så jävla fett alltså, jag är helt impad.
- Extraordinärt! Helt obeskrivlig känsla, jag måste säga att jag är imponerad.
Dialogen är en viktig pusselbit när du bygger upp dina karaktärer.

Dialog. Det handlar om mer än att stapla pratminus i rask takt (eller att välja mellan citattecken och talstreck). Rätt använd kan dialogen faktiskt hjälpa till att visa läsaren vilka personerna i berättelsen är.
Det du säger visar vem du är – i alla lägen. Det är precis likadant med karaktärer i en novell eller roman. Även om man inte kan använda talspråk rakt av i skrift så måste man ändå låta sig inspireras av hur vanligt folk snackar.
Fundera på skillnaden mellan dessa båda.
- Megacoolt. Så jävla fett alltså, jag är helt impad.
- Extraordinärt! Helt obeskrivlig känsla, jag måste säga att jag är imponerad.
Vilken bild får du av personerna som uttrycker sig på dessa sätt? Känns den första möjligen lite yngre än den andra? Kanske kan man ana att nr 2 är lite snobbigare, eller möjligen mer beläst?

Det är väldigt lätt hänt att man använder sitt eget personliga ordval när man sätter ord på vad karaktärerna i berättelsen säger till varandra. Om du kan lyckas väva in mer av karaktärernas personlighet och bakgrund i ordvalet så kommer du att vinna mycket.
Då kan du genom dialogen också ge läsaren en bild av karaktärerna och slippa vara övertydlig genom att skriva ”Karlsson hade ett grovt språk och använde ofta svordomar.” Det kan lätt visas via dialogen genom att flitigt använda svordomar när Karlsson pratar. Likaså kan man visa om någon har ett torftigt ordförråd, eller har svårt att hitta rätt ord, via dialogen.
Eller varför inte visa om någon är positiv eller negativ? Hur uttrycker sig en genom-positiv person? Alla har vi väl träffat någon som alltid är uppmuntrande? De sprider superlativer omkring sig när de ska beskriva något. ”Det var fantastiskt inspirerande, underbart trevligt, lysande, oemotståndligt”. Den som inte är lika positiv kanske använder sig av ord som ”Det var bra. Helt okej. Jo, det var väl ganska trevligt.” eller rentav negativ ”Äh, värdelöst. Det gav mig ingenting. Jag hade hört allt redan. Bortkastad tid.”

Ett annat sätt är att se hur man uttrycker sig i olika situationer. Vi pratar om grodor som hoppar ur munnen. Helt enkelt folk som pratar först och tänker sedan (eller än värre – inte förstår om de uttryckt sig plumpt och förolämpat sina medmänniskor).
Att skriva dialog är kul och det blir bra tempo i berättelsen. Men se till att det inte bara är sida upp och sida ner med folk som pratar. Det krävs handling/action för att det ska bli underhållande i längden. Dessutom gäller det att med jämna mellanrum hjälpa läsaren med vem som sade vad – något som blir lättare att hålla reda på om varje person har sin unika röst.
Men det skadar inte med ett extra ”sa Esmaralda” här och där.

Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.

Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.
Kraven är höga på slutet. Det är då de där överraskande händelserna ska kasta läsaren mellan hopp och förtvivlan under några meningar eller sidor innan allting landar. Oavsett om det är ett lyckligt eller fasansfullt slut så måste berättelsen trots allt få ett slut.
Du får bara en chans att göra ett första intryck och inte fler att göra ett sista.
En berättelse får inte sluta med en känsla av ”fortsättning följer” om det inte gör det. Det är okej att lämna vissa frågetecken öppna och låta läsaren själv grubbla över slutet. Precis när hjälten pustar ut över att ha undkommit monstret och lämnat det kvar i garderoben, djungeln eller vad det nu kan vara så slutar berättelsen med hur monstret trots allt finner en väg att fly och överleva en säker död.
Det är okej.
Men jag har faktiskt syndat själv. Numera är det väl preskriberat så det kan vara okej att erkänna att jag skrivit en berättelse utan slut. Det skedde på gymnasiet, det var uppsatsskrivning (tror jag det hette då) och vi hade fått ett ark med bakgrundsfakta att utgå ifrån. Det handlade om ett gäng ungdomar som blev strandade på en obebodd ö utanför Irland. Vi skulle skildra de första veckorna.
Jag började bygga upp en story om hur ungdomarna delades i två läger och konflikterna började. Det blev en ganska spännande berättelse men jag insåg snabbt att jag inte visste hur jag skulle avsluta den. Eftersom detta var uppsatsskrivning i storsal på tid så hade vi fått instruktioner om att vi skulle skriva minst 400 ord eller något i den stilen. Längden var inget problem för mig.
Med 30 min kvar hade jag två alternativ: att fundera ut en bra avslutning med knorr eller bara fortsätta skriva. Jag valde det sistnämnda. Berättelsen var ungefär 1400 ord lång och mitt uppe i en riktigt spännande scen där en av ungdomarna precis skulle ta död på fem av sina kamrater. Berättelsen avslutades mitt i en mening med orden ”Hann ej skriva slutet”.
Min lärarinna gav mig en fyra och omdömet ”Du framkallar och tillvaratar spänning mycket bra. Historien hade dock vunnit på färre agerande”.
Bortsett från denna gång har jag annars gjort mig känd för att skriva överraskande och bra slut på mina berättelser.

Här är några knep jag brukar använda som kanske kan vara användbara.
1) Tänk om…
Går att använda oavsett var i berättelsen du befinner dig. Att säga till sig själv ”tänk om han får ett telefonsamtal” eller ”tänk om han blir påkörd” eller något annat och se vart berättelsen tar vägen då. Ju mer man släpper loss fantasin desto bättre, just för att hitta vinklar som du inte såg från början.
2) Tvärtom
Ofta har man en bild av hur berättelsen ska sluta redan när man börjar skriva. Ibland kan det vara nyttigt att testa att skriva tvärtemot detta. Går det att göra en tvärvändning alldeles på sluttampen och överraska läsaren utan att trovärdigheten går förlorad?
3) Enkelhet
Det är inte helt ovanligt att man försöker göra slutet så storslaget som möjligt. Man slänger in alla fyrverkerier och stora ord som man kan komma på för att åstadkomma ett mäktigt crescendo som för evigt etsar sig fast på näthinnan hos läsaren. I själva verket är oftast enkelhet ett minst lika effektfullt sätt att åstadkomma samma sak. Någon av huvudpersonerna som säger något.
4) Alternativa slut
Samtidigt som DVD:n gjorde sitt intåg fick Hollywood möjligheten att skicka med även de alternativa bortklippta slut som allt som oftast produceras till filmer. Det berättas om hur vissa filmer testas på publik innan de har premiär och regissören väljer det slut som var mest populärt. Jag säger inte att du ska gå efter vad läsaren kan tänkas välja. Däremot kan det vara nyttigt att även om du skrivit ett slut du är nöjd med – fundera över alternativ. Påminner lite om råd 1) men med skillnaden att du har ett färdigt slut. Nu kan du experimentera med att låta det sluta annorlunda.
5) Öppet för tolkning
Det finns inget krav på att vara övertydlig. Det måste inte vara glasklart hur berättelsen slutar, ofta är det bara bra om den lämnar en viss öppning för läsaren att tolka vad som händer sedan.

Om ingenting annat funkar, du känner att du fastnar i ditt skrivande och får inte till den rätta knorren. Lägg undan texten i en vecka eller två eller mer och titta inte på den. Sätt dig sedan och läs den på nytt och försök fångas av den och gör som läsaren – spekulera i hur det ska sluta. Skillnaden är att du har chans att göra det som läsaren inte kan – du kan bestämma hur den ska sluta. Det är dessutom ett krav om du inte vill tvingas publicera en berättelse på nätet som avslutas med orden ”Hann ej skriva klart” eller ”Jag vet inte hur jag ska avsluta den”.

Har du några bra knep på att avsluta berättelser? Lämna dem i kommentarerna nedan och dela med dig till andra författare som har svårt att ”göra slut” på sina berättelser.

Så tycker läsarna (saxat från gamla sajten)

# Emma
Saturday, December 26, 2009 11:07 AM
När jag inte vet hur jag ska sluta, brukar jag skriva en mening som skulle kunna vara slutet, men fortsätter sedan på något som är som en uppföljare, en andra bok. När jag är färdig med den andra berättelsen (som då handlar om samma personer och händelser som den första) lägger jag på den där jag slutat den första berättelsen. Då blir den ungefär dubbelt så lång. Sammanfattning: skriv en fortsättning på den första boken i ett annat dokument, och gör det som en uppföljare, och lägg sedan till uppföljaren på den första boken.

Vad är bästa sättet att inleda en berättelse? Hur ska början av en fängslande story se ut? Det är ofta de första meningarna som avgör om du vill läsa vidare eller inte. Den här lektionen i berättarskolan kan vara skillnaden mellan en och tusen läsare.

Det är i de första meningarna som grunden till berättelsen läggs. Det är ingen slump att manusförfattare till filmer som handlar om författare låter sina huvudrollsinnehavare kämpa och slita med just formuleringen av den första meningen.

I filmens värld minns jag två scener som handlar just om författarens startproblem. I “Släng morsan av tåget” spelar Danny DeVito en författare som sliter med den första meningen och inte blir riktigt nöjd när han ska formulera hur natten var då berättelsen tar sin början.

Den andra är “Vem är Forrester?” där Sean Connery spelar en excentrisk författare som bara publicerat en enda bok men som ändå skriver och skriver. Hans tips till den unge man som blir hans lärljunge är att börja med att skriva av en färdig berättelse och sedan låta de egna orden ta över.

Det här är faktiskt ett bra tips. Ett sätt av öva sig på att skriva är att t ex fortsätta på en bok som någon annan skrivit eller kanske bara skriva om slutet om du inte gillar det. Jag minns själv hur jag i barndomsåren skrev en fortsättning på en bok som jag tyckte slutade mitt i. Kanske var det också Roald Dahls avsikt – att sätta igång fantasin hos sina läsare?

Fördelen med att skriva en fortsättning på en färdig bok är att hela persongalleriet finns färdigt. Du behöver inte fastna på detaljer som att hitta på namn och personligheter åt dina karaktärer. Dessutom är du, om du läst en hel bok, inne i den värld som författaren skapat. Du bara lånar den för att låta din fantasi leva vidare.

En ännu snabbare väg (som jag dock inte rekommenderar lika varmt) är att ta din favoritserie på tv (nej, inte Robinson eller Big Brother utan gärna något med mer tyngd i) och skriv ett nytt avsnitt. Faktum är att detta är riktigt stort på nätet och det finns massor av fans som skriver egna berättelser baserade på, framför allt nedlagda men även existerande, tv-serier och filmer.
Gör det som en övning om du har svårt att komma igång.

Om du har egna idéer till en berättelse så ska du inte lägga energi på de perfekta formuleringarna i inledningen det första du gör. Nej, sätt igång och skriv istället. Att slipa på inledningen kan du göra senare.

Så tycker läsarna (saxat från gamla sajten)

# Lillann
Sunday, August 02, 2009 7:53 AM
Tack så mycket för dessa handfasta råd. Jag har letat många ställen efter just detta, och nu äntligen, här fanns det. Nu vet jag hur jag ska fånga läsarens intresse på ett tidigt stadium….tack!

# Anna
Friday, November 13, 2009 11:24 PM
Tack för tipset Jag är ganska ung (14) och jag sitter här och försöker skriva, men vet inte riktigt hur jag ska börja, men nu tror jag jag vet, haha
Den här sidan var väldigt bra! kommer nog besöka denna sida mer än en gång
Tack än en gång!

Skräckmästaren Stephen King delar med sig av sin karriär och sina erfarenheter i en bok som är både självbiografi och författarhandledning i ett.

Oavsett vad man tycker om Stephen King så är han en produktiv författare som har en förmåga att hålla greppet om sina läsare genom berättelsen.

Den här boken är inget undantag. Det är en unik kombination av självbiografi och instruktionsbok för blivande författare. King öppnar dörren till sin värld och delar med sig av sina erfarenheter om alltifrån kampen för att bli utgiven och skrivandets våndor.

Det här är en bok som du bara måste läsa, även om du inte gillar Kings böcker i övrigt. Det är här är enkelt och lättillgängligt, det går att lära sig mycket om hur man bygger upp en berättelser och vad som krävs av en blivande författare.

Ett grundläggande tips som han ger är att läsa och skriva mycket. King berättar bland annat att han har som mål att skriva 2000 ord varje dag. Ibland klarar han det på ett par timmar, ibland tar det hela dagen innan han kan lämna sin skrivarplats.

Att skriva (Stephen King) hos Bokus

Att skriva (Stephen King) hos Adlibris

Vad tycker du om boken? Dela med dig i kommentarerna och betygsätt boken nedan!