Superhjältar är ett extremt exempel eftersom de har övermänskliga krafter och kan klara av nästan vad som helst. Inom sagornas och seriernas värld finns otaliga exempel på andra hjältar med styrkor och matchande svagheter. Tänk på Bamse och hans dunderhonung, något som gör att han trots allt är sårbar.

När du skapar karaktärer i dina berättelser behöver det inte handla om superhjältar men man kan tänka på samma sätt. Det finns ett skäl till att deckarhjältar som Kurt Wallander har problem, det gör det lättare för läsaren att, om inte identifiera sig med huvudpersonen, åtminstone känna sympati.

En felfri hjälte som dessutom klarar allt, hur kul vore det? Hur spännande vore det?

Nej, se till att ge din hjälte rejält med svagheter så blir berättelsen både mer spännande och väcker fler känslor hos läsaren.

Omvänt kan man tänka på att antagonisten (skurken), om det nu finns en sådan i boken, också har en del positiva egenskaper. Någon som är rakt igenom ond blir ganska platt i slutändan.

Samtidigt är det bra med originella brister. Vi har redan en hel hög poliser med alkoholproblem beskrivna i olika deckare. De kan ju ha andra brister som ställer till det för dem och gör deras jobb och liv till en större utmaning. Utöver att de ställs mot en jobbig antagonist. Fundera över om du känner någon som har en svaghet som påverkar dem och använd det på din huvudperson.

Ju större styrkor hos hjälten (även kallad protagonisten), desto större svagheter krävs det kan man säga.

Har du några bra exempel på hjältar med svagheter från dina favoritromaner? Eller skurkar med positiva sidor? Bidra med dem i kommentarerna nedan.

Fotnot: En huvudperson eller protagonist är den centrala personen i en bok eller film, kring vilken verkets handling utspelar sig. Ordet protagonist kommer från grekiskans proto (tidig) och agonistes (tävlare, kämpe) och betecknade ursprungligen den första rollfigur som kom in på scenen.
Huvudpersonen drivs vanligen av en god vilja och är berättelsens hjälte. Huvudpersonen är den person som har antagonisten, om en sådan förekommer, som motståndare. Handlingen drivs ofta framåt av att huvudpersonen stöter på hinder av olika slag, varav antagonisten kan vara ett. Det är hos huvudpersonen som den största delen av läsarens sympati och identifikation skall ligga. (Källa:  wikipedia)

Om du tänker skriva en roman så gör du klokt i att först skaffa dig en tydlig bild av de viktigaste personerna i boken, dina huvudkaraktärer eller huvudrollsinnehavare. Det gäller både hjältar och skurkar och andra som har framträdande roller på något sätt.
Man brukar få rådet att göra en psykologisk profil på dem, beskriva deras utseende och personlighet och relationer till andra personer i boken. Ibland kan det kännas svårt och krångligt. Då kan man ta till intervju-metoden istället.

Låtsas att du är journalist

Intervju-metoden, som jag kallar den, bygger på att du låtsas att du är journalist och ska skriva en lång artikel om din huvudperson. Därför gör du helt enkelt en intervju med honom eller henne och ser till att ställa frågor om allt som du kan tänkas vilja veta, eller behöver veta. Sedan skriver du ihop det hela till en artikel, inklusive en rejäl faktaruta där man får veta de där klassiska sakerna som brukar stå när de intervjuar kändisar:
födelsedatum och födelseort
familj
Utbildning
Karriär (om personen är vuxen alltså)
Fritidsintressen
Favoriträtt
Idoler:
Ja i den här listan, här kan du fylla på med allt möjligt egentligen. Även om vissa saker kan verka rätt ovidkommande, som exempelvis favoriträtt, så kan de komma till nytta när du sedan skriver romanen. Tänk dig att du gör intervjun innan romanen börjar, den ska alltså inte handla om det som personen råkar ut för under själva romanen.
Om du vill kan du istället göra en separat artikel som en intervju EFTER att huvudpersonen genomlidit allt du utsatt honom/henne för i boken. Men ska du ha nytta av det ska du göra även det innan du skriver själva romanen.

Ställ frågor om det du vill veta

Jag själv har ju jobbat som journalist i snart 20 år så för mig är det rätt naturligt att göra en intervju med en huvudperson. Men för dig som aldrig gjort det så är nog den vanligaste frågan jag får angående detta: vad ska man fråga?
Ja, vad vill du veta?
Ställ frågor som gör att du får en bättre bild av personen. Ett bra tips (som gäller även om du ska göra en vanlig intervju) är att ställa öppna frågor, dvs sådana som aldrig kan besvaras med ja/nej. Det är bättre att byta frågan “Hade du en lycklig barndom?” mot frågan “Berätta lite om din barndom?”.
Andra intressanta frågor kan vara “Hur tror du att andra personer skulle beskriva dig?” eller “Vad är det viktigaste i livet för dig?”.
Bra frågor är de som ger konkreta svar men indirekt även en bild av personen. Som att fråga en kvinnlig huvudperson “Hur mycket pengar lägger du på kläder varje månad och hur många skor har du?”. Ett svar där kan visa om det är en modemedveten citykvinna eller någon som föredrar joggingbyxor och gummistövlar eftersom hon bor på en enslig gård.

Så vad ska du använda den här artikeln/intervjun, som du gjort med din huvudperson, till? Jo, den blir ditt uppslagsverk under själva skrivprocessen. När du ställs inför en situation då du exempelvis behöver veta något om huvudpersonens barndom eller rentav vilken maträtt han gillar bäst – då ska du gå tillbaks till artikeln och hitta svaret där – istället för att hitta på det under skrivprocessen.

Spelar det någon roll? Ja, visst kan man hitta på under skrivprocessen. Det behöver man alltid göra. Men när man nästa gång ska leta rätt på exempelvis vilken favoriträtt Kalle nu hade – då är det enklare att göra det i intervjun med honom än att försöka hitta den där scenen där det nämndes i ett citat…

Hur lång ska intervjun med min huvudkaraktär vara?

Det är upp till dig. Ju mer framträdande roll en person har, desto längre intervju eftersom du gärna vill veta mycket mer om honom/henne. Men det kan räcka alldeles utmärkt med 2000-3000 tecken plus en faktaruta om du får med allt viktigt där. Har du en enda huvudkaraktär kanske intervjun bör vara betydligt längre och mer djuplodande. Tänk Dagens Nyheter för huvudpersonen och Aftonbladet på sidokaraktärerna.
När jag skrev min första roman “InnebandyPiraterna – Första säsongen” så gjorde jag väldigt korta personporträtt på vissa spelare. Lite för korta insåg jag i efterhand och det var då jag kom på intervju-metoden.
Samtidigt så är intervjun du gör inte statisk. Du kan mer än gärna tillfoga faktauppgifter i den ifall du kommer på att du behöver veta något under tiden som du skriver själva berättelsen. Plötsligt kanske du kommer på att Josefin inte har något körkort. Då kan du gå tillbaks och lägga till det i personporträttet.

Andra artiklar på Berättarskolan.se om att skapa karaktärer:
Låt dina huvudpersoner säga vem de är
Skapa livfulla karaktärer

Skulle en och samma person uttrycka sig så här:
- Megacoolt. Så jävla fett alltså, jag är helt impad.
- Extraordinärt! Helt obeskrivlig känsla, jag måste säga att jag är imponerad.
Dialogen är en viktig pusselbit när du bygger upp dina karaktärer.

Dialog. Det handlar om mer än att stapla pratminus i rask takt (eller att välja mellan citattecken och talstreck). Rätt använd kan dialogen faktiskt hjälpa till att visa läsaren vilka personerna i berättelsen är.
Det du säger visar vem du är – i alla lägen. Det är precis likadant med karaktärer i en novell eller roman. Även om man inte kan använda talspråk rakt av i skrift så måste man ändå låta sig inspireras av hur vanligt folk snackar.
Fundera på skillnaden mellan dessa båda.
- Megacoolt. Så jävla fett alltså, jag är helt impad.
- Extraordinärt! Helt obeskrivlig känsla, jag måste säga att jag är imponerad.
Vilken bild får du av personerna som uttrycker sig på dessa sätt? Känns den första möjligen lite yngre än den andra? Kanske kan man ana att nr 2 är lite snobbigare, eller möjligen mer beläst?

Det är väldigt lätt hänt att man använder sitt eget personliga ordval när man sätter ord på vad karaktärerna i berättelsen säger till varandra. Om du kan lyckas väva in mer av karaktärernas personlighet och bakgrund i ordvalet så kommer du att vinna mycket.
Då kan du genom dialogen också ge läsaren en bild av karaktärerna och slippa vara övertydlig genom att skriva ”Karlsson hade ett grovt språk och använde ofta svordomar.” Det kan lätt visas via dialogen genom att flitigt använda svordomar när Karlsson pratar. Likaså kan man visa om någon har ett torftigt ordförråd, eller har svårt att hitta rätt ord, via dialogen.
Eller varför inte visa om någon är positiv eller negativ? Hur uttrycker sig en genom-positiv person? Alla har vi väl träffat någon som alltid är uppmuntrande? De sprider superlativer omkring sig när de ska beskriva något. ”Det var fantastiskt inspirerande, underbart trevligt, lysande, oemotståndligt”. Den som inte är lika positiv kanske använder sig av ord som ”Det var bra. Helt okej. Jo, det var väl ganska trevligt.” eller rentav negativ ”Äh, värdelöst. Det gav mig ingenting. Jag hade hört allt redan. Bortkastad tid.”

Ett annat sätt är att se hur man uttrycker sig i olika situationer. Vi pratar om grodor som hoppar ur munnen. Helt enkelt folk som pratar först och tänker sedan (eller än värre – inte förstår om de uttryckt sig plumpt och förolämpat sina medmänniskor).
Att skriva dialog är kul och det blir bra tempo i berättelsen. Men se till att det inte bara är sida upp och sida ner med folk som pratar. Det krävs handling/action för att det ska bli underhållande i längden. Dessutom gäller det att med jämna mellanrum hjälpa läsaren med vem som sade vad – något som blir lättare att hålla reda på om varje person har sin unika röst.
Men det skadar inte med ett extra ”sa Esmaralda” här och där.

Det spelar ingen roll hur bra din handling är om inte huvudpersonerna engagerar läsaren – på ett eller annat sätt. I det här avsnittet av Berättarskolan tittar vi närmare på hur man kan skapa intressanta karaktärer. Innehåller även en enkel övning.

Jag ska börja med att säga att det finns inget rätt eller fel när det gäller att beskriva personer i en berättelse, exempelvis en novell. Däremot finns det för- och nackdelar med olika tekniker och genom att förstå dem så kan man välja det som passar varje enskild berättelse – eller dig som författare – bäst.
Som ung lär man sig tidigt att beskriva saker och ting visuellt. Den röda bilen, den blå hatten. Det är inte heller ovanligt att detta längre präglar vårt sätt att beskriva personer i berättelser med meningar som ”Mannen hade brunt hår och svarta glasögon, han var klädd i en svart kostym med svarta skor. Han gick raskt längs Storgatans skyltfönster.”

Det går naturligtvis att bygga på med mycket mer detaljer i beskrivningen ovan för att ge en tydlig visuell bild. Det finns kända författare som jobbar väldigt hårt med detaljrikedom, inte minst Tolkien som i ”Sagan om ringen” kunde ägna sidor åt beskrivningar av ett rum.
Eller också kan man jobba mer effektivt, vilket inte minst krävs i en novell där en person måste tecknas med några få meningar och ändå bli levande. Samtidigt ska man undvika klichéer som ”han var stark som en oxe” eller liknande.
Ett bra tips: plocka fram ett antal böcker ur bokhyllan där hemma med dina favoritförfattare och börja bläddra tills du hittar introduceringen av en ny person i boken. Vilken teknik använder författaren? Ligger fokus på personlighet eller utseende?
Ibland kan effekten ligga i att författaren målar upp en bild av ett utseende som ska få läsaren att koppla ihop det med sina fördomar av denna persons klädsel exempelvis. Allt för att i nästa scen visa hur personen visar sig vara något helt annat än vad det första ögonkastet skvallrar om.

En enkel övning: välj ut tre av dina vänner och försök beskriva dem med max 500 tecken. Det ska vara fullständiga meningar som tillsammans ger en bild av hur han eller hon är som person.
När du känner dig nöjd med dessa beskrivningar så plockar du fram en tidning (gärna ett månadsmagasin) och letar upp ett foto av någon person, kan vara känd eller okänd, och beskriver dennes utseende inklusive klädsel med max 500 tecken.
Nästa steg blir att para ihop de tre vännerna med någon av de beskrivna personerna från tidningen och mixa samman beskrivningarna av utseendet med dem av personligheten så att du nu har tre personer beskrivna med max 1000 tecken vardera.
Du kan nu också passa på att ge var och en av dem ett namn som inte har någon koppling till varken dina vänner eller personerna i tidningen.
Grattis, du har nu skapat tre karaktärer som förhoppningsvis känns levande. Nästa steg blir att skriva en hel berättelse om dem där du drar nytta av deras personligheter och deras utseende genom att låta dem mötas i något sammanhang. Kanske är de släkt? Eller vänner? Eller bara tre främlingar som möts i en hiss, på bussen eller vid en parkeringsautomat.
Låt fantasin flöda.

Enligt traditionen så ska de dominerande karaktärsdragen hos personerna ha betydelse för berättelsens tema. De personer som förekommer i berättelsen har olika stora betydelser för handlingen och delas därför in i huvudroller och biroller.
Huvudrollsinnehavare är antingen protagonister (hjälte/hjältinna eller den person som publiken identifierar sig med) eller antagonister (motståndare som står i huvudpersonens väg).
En fördel för oss som jobbar med det skrivna ordet är att man enklare kan använda sig av inre monolog (tankar) vilket inte blir lika bra på film eller teater.
Generellt sett kan man säga att man ska skriva tillräckligt mycket, inte för mycket, om en persons utseende och egenskaper. Ju kortare berättelse, desto mer kärnfullt. Ibland behövs kanske inte efternamn på huvudpersonerna, i extremfallet inte ens ett förnamn. Författaren måste lämna vissa saker till läsarens fantasi att utforska.
Vissa författare väljer att låta karaktärerna skapa berättelsen genom att fundera över vad som händer när vissa personer hamnar tillsammans i en viss situation. Framför allt i en kortare berättelse kan det vara väldigt effektivt och överraskande.
I en längre berättelse som en roman kan personer förändras alltefter som historien utspelar sig. Framför allt om den utspelar sig över en längre tidsperiod då flera år förflyter från första till sista meningen.
Så sätt fart nu och sätt färg på dina karaktärer!

Fotnot: hur en person talar kan vara en teknik att beskriva personen. Läs mer om hur du använder citat för att bygga en karaktär.

Så tycker läsarna (saxat från kommentarer på gamla sajten)

johanna första ring
# johanna första ring
Saturday, April 18, 2009 9:10 PM
Braaaaaaaa skrivet! älskar denna sida

# Lisa
Sunday, April 19, 2009 2:26 PM
Jag tycker att det är bra skrivet, och själv brukar jag göra typ samma övning som var med här. Fast jag brukar göra det på bussen, en person som sitter lagom långt bort för att inte uppfatta att man tittar på den. Sen beskriver man personen. Det är askul! :):)

# sara
Friday, October 09, 2009 5:00 PM
Härliga tips, jag har också många tips på hur man ska utveckla sitt skrivande på min blogg: www.mywork.blogg.se

/S