Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.

Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.
Kraven är höga på slutet. Det är då de där överraskande händelserna ska kasta läsaren mellan hopp och förtvivlan under några meningar eller sidor innan allting landar. Oavsett om det är ett lyckligt eller fasansfullt slut så måste berättelsen trots allt få ett slut.
Du får bara en chans att göra ett första intryck och inte fler att göra ett sista.
En berättelse får inte sluta med en känsla av ”fortsättning följer” om det inte gör det. Det är okej att lämna vissa frågetecken öppna och låta läsaren själv grubbla över slutet. Precis när hjälten pustar ut över att ha undkommit monstret och lämnat det kvar i garderoben, djungeln eller vad det nu kan vara så slutar berättelsen med hur monstret trots allt finner en väg att fly och överleva en säker död.
Det är okej.
Men jag har faktiskt syndat själv. Numera är det väl preskriberat så det kan vara okej att erkänna att jag skrivit en berättelse utan slut. Det skedde på gymnasiet, det var uppsatsskrivning (tror jag det hette då) och vi hade fått ett ark med bakgrundsfakta att utgå ifrån. Det handlade om ett gäng ungdomar som blev strandade på en obebodd ö utanför Irland. Vi skulle skildra de första veckorna.
Jag började bygga upp en story om hur ungdomarna delades i två läger och konflikterna började. Det blev en ganska spännande berättelse men jag insåg snabbt att jag inte visste hur jag skulle avsluta den. Eftersom detta var uppsatsskrivning i storsal på tid så hade vi fått instruktioner om att vi skulle skriva minst 400 ord eller något i den stilen. Längden var inget problem för mig.
Med 30 min kvar hade jag två alternativ: att fundera ut en bra avslutning med knorr eller bara fortsätta skriva. Jag valde det sistnämnda. Berättelsen var ungefär 1400 ord lång och mitt uppe i en riktigt spännande scen där en av ungdomarna precis skulle ta död på fem av sina kamrater. Berättelsen avslutades mitt i en mening med orden ”Hann ej skriva slutet”.
Min lärarinna gav mig en fyra och omdömet ”Du framkallar och tillvaratar spänning mycket bra. Historien hade dock vunnit på färre agerande”.
Bortsett från denna gång har jag annars gjort mig känd för att skriva överraskande och bra slut på mina berättelser.

Här är några knep jag brukar använda som kanske kan vara användbara.
1) Tänk om…
Går att använda oavsett var i berättelsen du befinner dig. Att säga till sig själv ”tänk om han får ett telefonsamtal” eller ”tänk om han blir påkörd” eller något annat och se vart berättelsen tar vägen då. Ju mer man släpper loss fantasin desto bättre, just för att hitta vinklar som du inte såg från början.
2) Tvärtom
Ofta har man en bild av hur berättelsen ska sluta redan när man börjar skriva. Ibland kan det vara nyttigt att testa att skriva tvärtemot detta. Går det att göra en tvärvändning alldeles på sluttampen och överraska läsaren utan att trovärdigheten går förlorad?
3) Enkelhet
Det är inte helt ovanligt att man försöker göra slutet så storslaget som möjligt. Man slänger in alla fyrverkerier och stora ord som man kan komma på för att åstadkomma ett mäktigt crescendo som för evigt etsar sig fast på näthinnan hos läsaren. I själva verket är oftast enkelhet ett minst lika effektfullt sätt att åstadkomma samma sak. Någon av huvudpersonerna som säger något.
4) Alternativa slut
Samtidigt som DVD:n gjorde sitt intåg fick Hollywood möjligheten att skicka med även de alternativa bortklippta slut som allt som oftast produceras till filmer. Det berättas om hur vissa filmer testas på publik innan de har premiär och regissören väljer det slut som var mest populärt. Jag säger inte att du ska gå efter vad läsaren kan tänkas välja. Däremot kan det vara nyttigt att även om du skrivit ett slut du är nöjd med – fundera över alternativ. Påminner lite om råd 1) men med skillnaden att du har ett färdigt slut. Nu kan du experimentera med att låta det sluta annorlunda.
5) Öppet för tolkning
Det finns inget krav på att vara övertydlig. Det måste inte vara glasklart hur berättelsen slutar, ofta är det bara bra om den lämnar en viss öppning för läsaren att tolka vad som händer sedan.

Om ingenting annat funkar, du känner att du fastnar i ditt skrivande och får inte till den rätta knorren. Lägg undan texten i en vecka eller två eller mer och titta inte på den. Sätt dig sedan och läs den på nytt och försök fångas av den och gör som läsaren – spekulera i hur det ska sluta. Skillnaden är att du har chans att göra det som läsaren inte kan – du kan bestämma hur den ska sluta. Det är dessutom ett krav om du inte vill tvingas publicera en berättelse på nätet som avslutas med orden ”Hann ej skriva klart” eller ”Jag vet inte hur jag ska avsluta den”.

Har du några bra knep på att avsluta berättelser? Lämna dem i kommentarerna nedan och dela med dig till andra författare som har svårt att ”göra slut” på sina berättelser.

Så tycker läsarna (saxat från gamla sajten)

# Emma
Saturday, December 26, 2009 11:07 AM
När jag inte vet hur jag ska sluta, brukar jag skriva en mening som skulle kunna vara slutet, men fortsätter sedan på något som är som en uppföljare, en andra bok. När jag är färdig med den andra berättelsen (som då handlar om samma personer och händelser som den första) lägger jag på den där jag slutat den första berättelsen. Då blir den ungefär dubbelt så lång. Sammanfattning: skriv en fortsättning på den första boken i ett annat dokument, och gör det som en uppföljare, och lägg sedan till uppföljaren på den första boken.

Under sommarhalvåret är det självklart skönt att komma ut i friska luften och känna att det går att jobba med sitt skrivande även där. Ett sätt är, om man nu inte bor alltför långt ute på landet, att gå ut och sätta sig på en parkbänk eller annan lämplig plats där det passerar mycket människor.
Ta med dig ett anteckningsblock och upplev och notera vad som sker. Hur pratar människor med varandra? Hur rör de sig? Jag bestämde mig för att göra en snabb test och gick ut och satte mig på stan i bara tio minuter.

På en uteservering är det fullsatt när solen tittar fram en fredagseftermiddag. Folk kopplar av efter en hård arbetsvecka med ett glas vin eller en stor kall öl som avnjuts med nygrillade revben och färskpotatissallad. En äldre man, klädd i shorts och T-shirt men även en tygväst som gör att han håller värmen i den något kyliga vinden, kommer gående och stannar till vid menyn.
Kanske för att se om det finns något att äta under hundralappen även då det inte serveras Dagens Lunch, kanske bara för att tjuvlyssna på något av paren vid borden. För det är nästan uteslutande par eller sällskap som ockuperar borden denna kväll, som så många andra kvällar.
Längre bort kommer ett par gående, ledandes sina cyklar. De stannar till vid ett skyltfönster tillhörande Brothers. Egentligen är det hon som stannar och tvingar honom till halt när hon säger:
”Den där skulle väl se snygg ut på dig?”
Och han, efter att ha kastat en blick bakåt, fortsätter gå för att fly då han kort svarar:
”Du kan glömma att jag tar på mig rosa, det är en tjejfärg!”

Vad som händer härnäst kan vi bara fantisera om. Börjar paret med cyklarna att bråka? Eller trycker hon sig tätt mot honom, lägger armen om honom och säger att ”jag älskar dig i alla fall, men du borde verkligen prova tröjan”.
Kommer ett av sällskapen vid bordet att överraska den äldre mannen då kyparen säger att det inte finns några lediga bord genom att erbjuda honom att slå sig ner vid deras bord på den tomma stolen?
Möjligheterna är oändliga. Det händer att man sitter och skriver sin story och ska beskriva en person och skriver ”Han kom gående, klädd i ett par…” och så tar det stopp och man stannar upp och börjar fundera över om han har blå, eller röda eller vita byxor. I det läget kan man faktiskt ha nytta av ett studiebesök i verkligheten. Och minnena från intrycken, detaljerna kan sedan plockas upp även på din kammare.

Har du studerat din omgivning? Ett gott råd är att alltid ha med sig ett anteckningsblock och en kamera för att kunna notera iakttagelser.
När du är ute på semester, passa på att göra lite research inför kommande berättelser. Nya miljöer kan fotograferas så att du i lugn och ro kan ta till dig alla detaljer när du kommer hem. Eller sätt dig på en parkbänk på stan ett tag och studera människor runtomkring dig, hur de är klädda, hur de agerar.
Ut med dig ett tag innan solen går ner. Låt intrycken fylla dig så ska du se att texten flödar när du återvänder till datorn och dina nya noveller.