Berättarskolan

Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.

Om början och titeln är viktig för att locka in läsaren, mitten av berättelsen för att trollbinda läsaren så är slutet avgörande för helhetsintrycket. Hur många gånger har du inte stängt av tv:n efter att en film avslutats med att hjälten reder upp allting inom loppet av några minuter och suckat ”vilket kasst slut, där slösade jag bort två timmar”.
Kraven är höga på slutet. Det är då de där överraskande händelserna ska kasta läsaren mellan hopp och förtvivlan under några meningar eller sidor innan allting landar. Oavsett om det är ett lyckligt eller fasansfullt slut så måste berättelsen trots allt få ett slut.
Du får bara en chans att göra ett första intryck och inte fler att göra ett sista.
En berättelse får inte sluta med en känsla av ”fortsättning följer” om det inte gör det. Det är okej att lämna vissa frågetecken öppna och låta läsaren själv grubbla över slutet. Precis när hjälten pustar ut över att ha undkommit monstret och lämnat det kvar i garderoben, djungeln eller vad det nu kan vara så slutar berättelsen med hur monstret trots allt finner en väg att fly och överleva en säker död.
Det är okej.
Men jag har faktiskt syndat själv. Numera är det väl preskriberat så det kan vara okej att erkänna att jag skrivit en berättelse utan slut. Det skedde på gymnasiet, det var uppsatsskrivning (tror jag det hette då) och vi hade fått ett ark med bakgrundsfakta att utgå ifrån. Det handlade om ett gäng ungdomar som blev strandade på en obebodd ö utanför Irland. Vi skulle skildra de första veckorna.
Jag började bygga upp en story om hur ungdomarna delades i två läger och konflikterna började. Det blev en ganska spännande berättelse men jag insåg snabbt att jag inte visste hur jag skulle avsluta den. Eftersom detta var uppsatsskrivning i storsal på tid så hade vi fått instruktioner om att vi skulle skriva minst 400 ord eller något i den stilen. Längden var inget problem för mig.
Med 30 min kvar hade jag två alternativ: att fundera ut en bra avslutning med knorr eller bara fortsätta skriva. Jag valde det sistnämnda. Berättelsen var ungefär 1400 ord lång och mitt uppe i en riktigt spännande scen där en av ungdomarna precis skulle ta död på fem av sina kamrater. Berättelsen avslutades mitt i en mening med orden ”Hann ej skriva slutet”.
Min lärarinna gav mig en fyra och omdömet ”Du framkallar och tillvaratar spänning mycket bra. Historien hade dock vunnit på färre agerande”.
Bortsett från denna gång har jag annars gjort mig känd för att skriva överraskande och bra slut på mina berättelser.

Här är några knep jag brukar använda som kanske kan vara användbara.
1) Tänk om…
Går att använda oavsett var i berättelsen du befinner dig. Att säga till sig själv ”tänk om han får ett telefonsamtal” eller ”tänk om han blir påkörd” eller något annat och se vart berättelsen tar vägen då. Ju mer man släpper loss fantasin desto bättre, just för att hitta vinklar som du inte såg från början.
2) Tvärtom
Ofta har man en bild av hur berättelsen ska sluta redan när man börjar skriva. Ibland kan det vara nyttigt att testa att skriva tvärtemot detta. Går det att göra en tvärvändning alldeles på sluttampen och överraska läsaren utan att trovärdigheten går förlorad?
3) Enkelhet
Det är inte helt ovanligt att man försöker göra slutet så storslaget som möjligt. Man slänger in alla fyrverkerier och stora ord som man kan komma på för att åstadkomma ett mäktigt crescendo som för evigt etsar sig fast på näthinnan hos läsaren. I själva verket är oftast enkelhet ett minst lika effektfullt sätt att åstadkomma samma sak. Någon av huvudpersonerna som säger något.
4) Alternativa slut
Samtidigt som DVD:n gjorde sitt intåg fick Hollywood möjligheten att skicka med även de alternativa bortklippta slut som allt som oftast produceras till filmer. Det berättas om hur vissa filmer testas på publik innan de har premiär och regissören väljer det slut som var mest populärt. Jag säger inte att du ska gå efter vad läsaren kan tänkas välja. Däremot kan det vara nyttigt att även om du skrivit ett slut du är nöjd med – fundera över alternativ. Påminner lite om råd 1) men med skillnaden att du har ett färdigt slut. Nu kan du experimentera med att låta det sluta annorlunda.
5) Öppet för tolkning
Det finns inget krav på att vara övertydlig. Det måste inte vara glasklart hur berättelsen slutar, ofta är det bara bra om den lämnar en viss öppning för läsaren att tolka vad som händer sedan.

Om ingenting annat funkar, du känner att du fastnar i ditt skrivande och får inte till den rätta knorren. Lägg undan texten i en vecka eller två eller mer och titta inte på den. Sätt dig sedan och läs den på nytt och försök fångas av den och gör som läsaren – spekulera i hur det ska sluta. Skillnaden är att du har chans att göra det som läsaren inte kan – du kan bestämma hur den ska sluta. Det är dessutom ett krav om du inte vill tvingas publicera en berättelse på nätet som avslutas med orden “Hann ej skriva klart” eller “Jag vet inte hur jag ska avsluta den”.

Har du några bra knep på att avsluta berättelser? Lämna dem i kommentarerna nedan och dela med dig till andra författare som har svårt att ”göra slut” på sina berättelser.

Så tycker läsarna (saxat från gamla sajten)

# Emma
Saturday, December 26, 2009 11:07 AM
När jag inte vet hur jag ska sluta, brukar jag skriva en mening som skulle kunna vara slutet, men fortsätter sedan på något som är som en uppföljare, en andra bok. När jag är färdig med den andra berättelsen (som då handlar om samma personer och händelser som den första) lägger jag på den där jag slutat den första berättelsen. Då blir den ungefär dubbelt så lång. Sammanfattning: skriv en fortsättning på den första boken i ett annat dokument, och gör det som en uppföljare, och lägg sedan till uppföljaren på den första boken.