Min redaktör påpekar ofta att jag använder en del små ord helt onödigt. Det gör de flesta av oss, framför allt i talspråk. Men i en bok blir dessa små ord något som tar udden ur spännande passager.
Jämför dessa två meningar:
Han tvekade lite inför utmaningen.
Han tvekade inför utmaningen.
Märkte du skillnaden? Min kloke redaktör hade sagt: antingen tvekar han eller inte. Lite är ett sådant litet ord som du nästan alltid kan stryka. “Hon blev lite rädd”. Antingen blev hon rädd eller också inte. Skapa inte otydlighet. Bästa exemplet hittills: “han blev lite sen”. Du förstår.
Talspråk kan ställa till det. Ska du använda ett uttryck som “lite sen” eller “riktigt bra” så är det just i talspråk, att en av karaktärerna gillar att säga det. Men i din text ska du undvika det. Jag redigerade själv ett manus där jag insåg att jag använt just den där kombinationen alltför flitigt.
Här är en lista på populära småord som du nästan alltid kan stryka:
ju, faktiskt, egentligen, ganska, också, väldigt, så, alltså, plötsligt, förmodligen, väl, bara, troligen, lite
Fundera på vilka småord som utgör ogräs i din litterära rabatt. Sen är det bara att rensa. Jag körde själv sök/byt i ordbehandlingsprogrammet på ordet “lite” i ett manus efter att jag förstått hur ofta jag använde det. Det är svårt att träna bort när man flödesskriver, men vid en genomläsning måste du som författare reagera. Så slipper du skämmas när redaktören rödmarkerar 78 förekomster av “lite” på fel ställen.
