Man kan prata om handling men det handlar ytterst om trådar. Röda trådar, lösa trådar och att knyta ihop trådarna. Vi får se om jag lyckas med det i den här texten.
En riktigt bra novell bör ha en röd tråd. Allting ska helt enkelt hänga ihop på något sätt. En del menar att intrigen är den röda tråden i en berättelse. Jag skulle vilja säga att den röda tråden är idén, kärnan till varför du började skriva din novell från början.
Nu kan den röda tråden se olika ut (i valtider kanske det är politiskt korrekt att säga att den kan ha olika färger) från gång till gång. Ibland är det ett speciellt händelseförlopp, en intrig eller gåta, som du ser framför dig och vill föra läsaren från punkt A till B genom de rader som novellen utgör.
Men det kan också vara en färgstark karaktär, kanske nästan som ett garnnystan eller en trådrulle som du fastnar för och skulle vilja berätta om. Då handlar det mer om att nysta upp och reda ut för att få veta mer om honom eller henne under berättelsens gång.
Det är dock bra om man redan från början sätter ner det här på ett papper. Kärnan. Ibland nyttjar jag mig av Mindmapping-tekniken när jag får en idé till en novell. (Lika ofta händer det dock att jag av gammal vana bara skriver ner några rader på det papper som finns närmast till hands och i min idésamling finns både A3-blad och Post IT-lappar).
Hur som helst är det ett bra sätt att strukturera sina tankar och ändå låta dem flöda. Skriv ner kärnan, grundidén mitt på ett A4-papper med några få ord och sätt en ring runt.
Sedan, efterhand som du får nya idéer så skriver du ner dem runtomkring, ringar in dem och förbinder sedan dem med kärnan genom ett streck. Läs gärna med om Mindmapping-tekniken (se länk nedan) så behöver jag inte gå djupare in på den här.
Från röda trådar tänkte jag nu gå vidare till lösa trådar. Sådana ska du undvika. En lös tråd är egentligen varje faktauppgift som du ger läsaren i din berättelse. Det finns egentligen ingen solklar definition på när tråden blir lös och när den bara ingår i den berättelse du väver ihop.
För att travestera en amerikansk polisfilm ”allt du skriver kan användas emot dig”.
Om huvudpersonen i början av novellen går förbi en vägg där det hänger ett stort svärd så förväntar sig läsaren att det kommer att användas på något sätt innan berättelsen är slut.
I en så kort text som en novell letar läsaren gärna efter detaljer som gör att fortsättningen kan listas ut. Alla detaljer som saknar mening bidrar då inte till att föra berättelsen framåt.
Trådar med betydelse knyts ihop och får sin förklaring längre fram i storyn eller bidrar till att skapa känslor för personer eller platser.
Ett exempel hämtat ur en film (som jag tyvärr glömt titeln på just nu Jersey Girl) är pappan som tjatar på dottern att aldrig glömma att spola på toaletten efter sig.
Senare när pappan står i duschen (tillsammans med sin nya kvinna) och den lilla flickan kommer in, går på toaletten, glömmer naturligtvis att spola, går ut och de båda bakom duschdraperiet pustar ut för ett ögonblick innan den lilla flickan minns pappas förmaningar och återvänder och säger stolt ”Jag kom på att jag glömde spola, pappa!”.
Alla vet att effekten av att spola på toaletten samtidigt som någon duschar är, just det. Kallt vatten, vilket leder till att kvinnan i duschen skriker ”iiihhh”…
Ledtrådar eller krokar kan läggas ut på många sätt. Vad karaktärerna säger eller gör, men också annan information som skyltar, platser, tv-program, och allehanda detaljer som senare i berättelsen kommer väl tillpass.
Så på slutet ska alltså helst alla dessa trådar vävas ihop till en helhet och läsaren ska med lätthet kunna följa den röda tråden över den stora mattan. Om mattan blir alltför färgglad kanske den röda tråden försvinner. Det betyder inte att det inte kan vara en njutbar upplevelse att se många vackra motiv lite överallt men risken är att läsaren inte ser just det som du ville berätta.
Att skriva riktigt bra slut är en konst för sig som vi får anledning att återkomma till i ett annat avsnitt av Berättarskolan.
Länkar
Wikipedia om Mindmapping
Bra skrivet, en liten anmärkning bara. Om man spolar medan duschen är igång så blir vattnet i duschen hett, inte kallt, eftersom kallvattnet för en stund går till toaletten istället för till duschen.
Ah, där ser man. Jag vet ju själv att det i alla fall kan bli kallt vatten i duschen när man använder ett handfat på en annan våning i ett hus. Däremot är jag lite osäker på hur det är med att spola i toaletten.
Resan till Helvete!
Skrivandet känslor.
Vid en strand i Madgaskar jag tog min vanliga, tidiga morgonpromenad. Solstrålarna visade sig i havets horisont liksom den röda tråden på mitt skrivandes mål. Jag följde med mina blickar strålarna upp i det blå. Jag viskade till fåglarna som svävade över mitt huvud, att ta med er mina önskningar högst upp, och långt bort. Ni som vandra utan stopp, utan pass och visum, medan jag är fången av mina egna idéer. Kan ni befria mig från denna bördan som tynger mig, dessa ord, den ångest som har strypt mig under en lång period?
Jag vill dela med mig de idéer, drömmar som aldrig tar slut, och jag kan ej hejda dem från att flödas. Snälla fåglar tar med er min kärlek till de barn som inte fick leka, till de kära som inte fick mötas. Jag vill lära dem mitt sätt all leka och älska.
Under min morgonpromenad fick jag en underbar känsla, en profetia, en chock, det dånade som en ring klocka, och väckte mig från min dagdröm, och sände mig tillbaka till verklighetens onda stund. Jag måste jobba dubbelt så mycket än andra gör. Jag måste tänka mig för innan jag uttrycker mina känslor, men jag slutar inte, inte ens om jag dör.
Den dolda sidan av mitt liv.
Ingen kan föreställa sig sådana situationer i detta seklet. Kannibalismen vet man en del om, men att uppleva den, och vara delaktig i den är ännu svårförståeligt eller obegripligt. Ingen kan ursäkta brutala handlingar mot sina medmänniskor.
Man har hört talas om tortyr, fängelse och mord, men aldrig förkärlek till dessa handlingar. Har du svårt för att föreställa dig brutalitet, grymhet och att få en bild av människor – ätandet, så råder jag dig att inte läsa dessa osynliga sidor.
Du kanske undrar hur vågar jag bekänna mitt deltagande i Kannibalism och inte bli straffad tillräckligt. Antagligen det värsta brottet som vi har känt till i dessa dagar straffas hårt med livstids fängelse eller sluten psykiatrisk vård. Det har blivit ett mode att motstå dödsstraff och vem har egentligen rätt att ta livet av en annan som inte själv har skapat liv åt. Jag vill inte gå in på denna diskussion om dödstraff är rätt eller fel. Men att suga människoblodet är en helt annan fråga som jag var med och skapade, jag deltog i det, jag vet hur människoblodet luktar eller doftar. Jag har hört kvinnas förtvivlande skrik på hjälp. Jag har hört hur de, vi borrar hennes underliv, borrmaskinen som blev skapad av en som kom därifrån. Denna människoöppning som är början till hela livet på jorden, och vi hade fördärvat den med borrmaskin. Kan du föreställa dig situationen? Ok, försätt att läsa, men kom ihåg en sak vilket straff borde jag få, och jag hoppas att inte döma mig i förväg. Om du väljer att läsa mina sidor så läs dem till slutet, och sedan kom tillbaka till kapitlet där jag berätta om djuren och undersök den noggrann så hittar du lösningen på min gåta, men jag varnar dig för följderna du kanske ursäktar mig, eller dömer mig hårdare än jag förtjänar, men jag hoppas att inte dömer du mig för milt, då blir du också som jag delaktig i brottet.
Straffet, eller det höga priset som jag fick betala var gravhög, och jag kanske betalar fortfarande eller till och med kommer jag att betala i framtiden. Jag har i mina tankar att ägna ett kapitel åt den betalda skulden. Och som smakprov på detta vill jag rådfråga dig om du tycker att om en människa blir berövad sin familj, att han inte fick träffa sina barn på tjugo år. Om det var tillräckligt straff?, och inte nog med det, utan också att de tog från honom allt va fadern kämpade för och som fadern lämnade efter sig, eller att man missade sin barndom och ungdom totalt.
Kanske du tycker att när man bli torterad både psykiskt och fysiskt skulle det vara tillräckligt. Att du inte får ens egna barndoms bilder, kompisar, vänners och släktingars bilder, skulle det vara hård straff nog. Att man inte vet hur man skall behandla kvinnor, därför man fick inte chansen till att lära sig detta: det var ett förbjudet område att diskutera. Han fick inte leka som alla andra barn bruka göra, även leka som de mest utsatta och fattiga. De hade försökt till och med att styra hans drömmar och tänkande, men det gick inte, kanske han spelade ut sig för att överleva tidens grymma stunder. Vad vill du mera veta?. Jag ska försöka ta av honom allt som döljer den hemliga sidan, så får du med dina egna ögon se den nakna sanningen.
Jag önskar kommentarer, jag har en hel bok att skriva.
Vad tycker ni?