Det spelar ingen roll hur bra din handling är om inte huvudpersonerna engagerar läsaren – på ett eller annat sätt. I det här avsnittet av Berättarskolan tittar vi närmare på hur man kan skapa intressanta karaktärer. Innehåller även en enkel övning.
Jag ska börja med att säga att det finns inget rätt eller fel när det gäller att beskriva personer i en berättelse, exempelvis en novell. Däremot finns det för- och nackdelar med olika tekniker och genom att förstå dem så kan man välja det som passar varje enskild berättelse – eller dig som författare – bäst.
Som ung lär man sig tidigt att beskriva saker och ting visuellt. Den röda bilen, den blå hatten. Det är inte heller ovanligt att detta längre präglar vårt sätt att beskriva personer i berättelser med meningar som ”Mannen hade brunt hår och svarta glasögon, han var klädd i en svart kostym med svarta skor. Han gick raskt längs Storgatans skyltfönster.”
Det går naturligtvis att bygga på med mycket mer detaljer i beskrivningen ovan för att ge en tydlig visuell bild. Det finns kända författare som jobbar väldigt hårt med detaljrikedom, inte minst Tolkien som i ”Sagan om ringen” kunde ägna sidor åt beskrivningar av ett rum.
Eller också kan man jobba mer effektivt, vilket inte minst krävs i en novell där en person måste tecknas med några få meningar och ändå bli levande. Samtidigt ska man undvika klichéer som ”han var stark som en oxe” eller liknande.
Ett bra tips: plocka fram ett antal böcker ur bokhyllan där hemma med dina favoritförfattare och börja bläddra tills du hittar introduceringen av en ny person i boken. Vilken teknik använder författaren? Ligger fokus på personlighet eller utseende?
Ibland kan effekten ligga i att författaren målar upp en bild av ett utseende som ska få läsaren att koppla ihop det med sina fördomar av denna persons klädsel exempelvis. Allt för att i nästa scen visa hur personen visar sig vara något helt annat än vad det första ögonkastet skvallrar om.
En enkel övning: välj ut tre av dina vänner och försök beskriva dem med max 500 tecken. Det ska vara fullständiga meningar som tillsammans ger en bild av hur han eller hon är som person.
När du känner dig nöjd med dessa beskrivningar så plockar du fram en tidning (gärna ett månadsmagasin) och letar upp ett foto av någon person, kan vara känd eller okänd, och beskriver dennes utseende inklusive klädsel med max 500 tecken.
Nästa steg blir att para ihop de tre vännerna med någon av de beskrivna personerna från tidningen och mixa samman beskrivningarna av utseendet med dem av personligheten så att du nu har tre personer beskrivna med max 1000 tecken vardera.
Du kan nu också passa på att ge var och en av dem ett namn som inte har någon koppling till varken dina vänner eller personerna i tidningen.
Grattis, du har nu skapat tre karaktärer som förhoppningsvis känns levande. Nästa steg blir att skriva en hel berättelse om dem där du drar nytta av deras personligheter och deras utseende genom att låta dem mötas i något sammanhang. Kanske är de släkt? Eller vänner? Eller bara tre främlingar som möts i en hiss, på bussen eller vid en parkeringsautomat.
Låt fantasin flöda.
Enligt traditionen så ska de dominerande karaktärsdragen hos personerna ha betydelse för berättelsens tema. De personer som förekommer i berättelsen har olika stora betydelser för handlingen och delas därför in i huvudroller och biroller.
Huvudrollsinnehavare är antingen protagonister (hjälte/hjältinna eller den person som publiken identifierar sig med) eller antagonister (motståndare som står i huvudpersonens väg).
En fördel för oss som jobbar med det skrivna ordet är att man enklare kan använda sig av inre monolog (tankar) vilket inte blir lika bra på film eller teater.
Generellt sett kan man säga att man ska skriva tillräckligt mycket, inte för mycket, om en persons utseende och egenskaper. Ju kortare berättelse, desto mer kärnfullt. Ibland behövs kanske inte efternamn på huvudpersonerna, i extremfallet inte ens ett förnamn. Författaren måste lämna vissa saker till läsarens fantasi att utforska.
Vissa författare väljer att låta karaktärerna skapa berättelsen genom att fundera över vad som händer när vissa personer hamnar tillsammans i en viss situation. Framför allt i en kortare berättelse kan det vara väldigt effektivt och överraskande.
I en längre berättelse som en roman kan personer förändras alltefter som historien utspelar sig. Framför allt om den utspelar sig över en längre tidsperiod då flera år förflyter från första till sista meningen.
Så sätt fart nu och sätt färg på dina karaktärer!
Fotnot: hur en person talar kan vara en teknik att beskriva personen. Läs mer om hur du använder citat för att bygga en karaktär.
Så tycker läsarna (saxat från kommentarer på gamla sajten)
johanna första ring
# johanna första ring
Saturday, April 18, 2009 9:10 PM
Braaaaaaaa skrivet! älskar denna sida
# Lisa
Sunday, April 19, 2009 2:26 PM
Jag tycker att det är bra skrivet, och själv brukar jag göra typ samma övning som var med här. Fast jag brukar göra det på bussen, en person som sitter lagom långt bort för att inte uppfatta att man tittar på den. Sen beskriver man personen. Det är askul! :):):)
# sara
Friday, October 09, 2009 5:00 PM
Härliga tips, jag har också många tips på hur man ska utveckla sitt skrivande på min blogg: www.mywork.blogg.se
/S
